En shot Kolera någon!?

Magsjuka är ingen höjdare, och på hög höjd utan toalett och möjlighet till ombyte är det en direkt katastrof.  Risken är tyvärr ganska överhängande att man under drygt 3 veckor i Afrika åker på någon form av magåkomma. Nu har jag dock sett till att inte åka på Kolera i alla fall.  Dukoral är ett drickvaccin som ger 85% skydd mot Kolera och igår blev det en första shot av lite försvagade kolerabakterier...smaskens!

 Botten upp!!!

Bestigningschema på Kili...

Har fått lite frågor om hur dagsetapperna ser ut när man bestiger Kili, jag tänkte därför berätta lite hur vårt schema ser ut för själva bestigningen.

Vårt flyg anländer Kilimanjaro International Airport( ja det finns en sån)  sent på kvällen och vi har därför bokat in oss på ett hotell som ligger vid foten av berget. Vi hade först planer på att börja bestigningen redan nästa morgon men efter lite funderande har vi bestämt oss för att stanna en extra dag på hotellet innan vi börjar bestigningen. Vi behöver packa om all utrustning och troligtvis är vi inte superpigga efter att ha rest långt.

Bestigningen är cirka 100 km i rent promenadavstånd eftersom man traskar runt halva berget för att kunna nå toppen, då det ligger ett antal svårbestigna glaciärer runt själva vulkankratern. Glaciärisen är för porös och farlig att klättra upp för vilket gör att man måste ta sig runt för att komma upp. Övernattningen sker i tält och vi hoppas att 5 nätter och 6 dagar räcker för att vi ska kunna nå toppen och kunna komma ner igen.

Dag 1: Bestigningen börjar vid Machame Gate på 1 490 möh och går denna dag mestadels genom den täta och mycket fuktiga regnskog som täcker bergets nedre delar. Enligt uppgift är det mycket fuktigt här och det regnar ofta mycket kraftigt. Efter 6-7 timmar har man tagit sig igenom regnskogen och då är det dags att slå läger vid Machame Camp på 2 980 möh.

Barranco Camp-Ser stenigt och skönt ut

Dag 2: Vaknar vi förhoppningsvis pigga och sugna på mer vandring som denna dag sker i ett kargt och stenigt landskap på bergkammar och i i flodraviner. Utsikten här ska enligt uppgift vara fantastisk. Under dag två passerar man vanligtvis molngränsen. Dagens slutmål är Shira Camp som ligger på 3 840 möh.

Dag 3: Denna dag brukar nästan alla känna av den höjdsjuka som man drabbas av på grund av denna tunna luften. Huvudvärk, uttorkning, magbesvär är mer regel än undantag. Detta brukar dock vara övergående men somliga får vända redan här för att de helt enkelt mår för kass. Denna sträcka är lite speciell för att man startar vid Shira Camp på  3 840 möh innan man fortsätter bestigning upp till Lava Tower på 4 630 möh innan man vänder ned igen till Barranco Camp på 3 950 möh. Man har med andra ord efter en hel dags vandring och klättring bara tagit sig upp cirka 110 höjdmeter. Detta är dock mycket bra för acklimatiseringen då luften nu börjar bli rejält tunn.

Dag 4: Från Barranco Camp går bestigningen vidare via Glaciärerna Karranga, Kersten och Decken och man passerar här även "last waterpoint" innan man når sista lägret som heter Barafu, som passande nog betyder is. Barafu Camp ligger på en liten platå på 4 550 möh. Här är det vanligtvis rejält ogästvänligt och temperaturen är inte sällan -20 på natten. På 4 500 meters höjd är syrenivån i luften ungefär hälften av vad den är vid havsnivån vilket gör vandringen rejält ansträngande, hjärtat måste alltså slå dubbelt så många slag för att få ut lika mycket syre till kroppens celler.

Barafu Camp, någonstans i snön!

Dag 5: Efter endast ett par timmar sömn är det dags att stiga upp, vanligtvis redan vid midnatt. Detta för att man ska hinna upp till toppen innan solen går upp och värmer isen allt för mycket då den blir mycket porös och i princip omöjligt att ta sig fram på. Det är ungefär 7-8 timmars vandring i kolmörker till toppen och det enda ljus man har till sin hjälp är från pannlampor. Ytterligare ett skäl till att starta tidigt är att man ska ha möjlighet att se soluppgången från toppen. De som har haft förmånen att se soluppgången över savannen från toppen säger att det är helt fantastiskt. Efter en kort stund på toppen är det dags att vända ner igen. Beroende på snö och isläget kan den sista etappen se väldigt annorlunda ut beroende på säsong. Det kan vara allt från halvmetertjockt med snö, ren is eller rent av barmark på stora delar av sträckan. Efter en hel dags vandring har man nått ner till Mweka Camp för övernattning.

Dag 6: Regnskogen äntras återigen och passeras så troligtvis åker regnkläderna fram. Runt lunchtid eller på eftermiddagen når man slutligen Mweka Gate och man är äntligen nere.


Det låter ju tämligen överkomligt på pappret men om två veckor ska det göras också. Jag hoppas verkligen att jag får nöjet att stå på toppen men det finns inga garantier. Blir man skadad, höjdsjuk, magsjuk eller vädret är för dåligt kanske man helt enkelt inte når hela vägen upp, jag kommer dock inte ge mig i första taget!

Lördagsnöjet...varje lördag!

Det här med lata lördagar har egentligen aldrig varit min melodi, i alla fall inte hela lördagen.  Så länge jag kan minnas så har lördag förmiddag varit vikt för träning med efterföljande lunch på stan. Det låter kanske inte så värst upphetsande eller avslappnande heller för den delen, men för mig är det kanske höjdpunkten på veckan.

För att lördagen ska bli fulländad så krävs det att träningspasset är av det hårdare slaget, så att man får den här sköna utmattade och avslappnade känslan efteråt.  Igår blev det ett ganska tufft axelpass följt av ett riktigt tufft intervallpass på löpbandet.  Intervallpasset bestod av 20 minuter uppdelat i 1 min löpning i 6 % motlut i en hastighet av 19 km/h följt av lätt jogg i 45 sek i 10 km/h innan det återigen är dags att höja hastigheten. Den sista intervallen brukar jag skoja till det lite genom att sätta löpbandet på maxhastighet och sedan springa så länge jag orkar.

När jag ska pressa mig eller springa i största allmänhet så har jag musik i lurar i öronen. För min del ser jag två stora fördelar med detta. För det första så sporras jag av den ganska hårda musik som jag brukar ha när jag springer, den har ett högt tempo vilket gör att jag lättare håller takten och inte sackar av vilket direkt märks i sådana fall. Den andra fördelen är faktiskt att jag slipper höra min egen andhämtning. För min del fungerar det så att jag blir tröttare när jag hör att andhämtningen är ansträngd. Jag har flera gånger blivit väldigt överraskad när jag tagit av mig lurarna direkt när jag sprungit klart. Det första som slår mig är att det är någon i gymmet som har stora problem att få i sig ordentligt med syre och låter som en hjärt-lung maskin, det andra som slår mig är att det är jag som låter.  Jag har faktiskt märkt att ansträngningsnivån blir lägre när jag har musik i lurarna, givet allt annat lika.





Får jag säga det själv så gjorde jag bra ifrån mig på löpbandet och gick nöjd och dyngsur för att bli ännu blötare i duschen. Känslan när man har passerat duschen och tar några lugna minuter i omklädningsrummet innan man börjar piffa, det vill säga klä på sig, är nära nog oslagbar.

Det är ungefär då man känner hungern.  I Linköping har vi ett relativt nyöppnat ställe som heter Hälsofreak. Som namnet antyder serverar de mat av det nyttigare slaget. När man tänker på ett ställe som serverar enbart nyttig mat kan jag hålla med att det inte direkt vattnas i munnen av blotta tanken, men här krossar Hälsofreak dessa fördomar ordentligt.  Maten smakar fantastiskt och det är dessutom väl tilltagna portioner vilket uppskattas av en som jämt är hungrig. Man kan vanligtvis välja mellan en dagens, en uppsjö av olika wraps, smörgåsar, proteindrinkar och sallader där man själv får välja innehållet genom att peka på den väl tilltagna salladskylen.  För den som är sugen på något sött så finns även bakverk, bars, proteindrinkar och annat smaskigt. Självfallet så är allt på restaurangen kaloriberäknat.  Hälsofreak har så vitt jag kan bedöma blivit en succé och kommer man inte tidigt på lunchen så är det omöjligt att få ett bord. Men på lördagen är det lugnare och det är oftast hit vi letar oss efter ett rykande lördagspass på gymmet. När man sedan mätt och nytränad sjunker ned i soffan och slår på Premierleaguefotbollen dröjer det inte länge tills ögonen går i kors.

Vilse i funktionsdjungeln!?

Gore-Tex, Pac-Lite, Pro Shell, Soft-Shell, Entrant-DT, Dermizax, Proof, Hydratic, Helly Tech, Polar Tech, Coreloft, Primaloft, G1000....och så vidare i mer eller mindre all oändlighet.  Detta är bara ett litet exempel på funktionsmaterial som finns på marknaden. Dessutom utger sig nästan alla för att vara optimala och bäst. Det påminner mig lite om kosttillskottsbranschen som alltid har "Den Optimala formulan" Eller "Den fulländade mixen av..." Vilket är ganska komiskt då det bara kan finnas en som är bäst och ännu roligare blir det när den redan "Optimala sammansättningen" kommer i en ny och förbättrad version.  Helt otroligt egentligen. När det gäller kosttillskott så blir det ohejdbart roligt när alla påståenden följs av ett * som hänvisar till en minitext som säger " Detta påstående är inte utvärderad av Livsmedelsverket eller liknande myndighet" eller  "Effekten av denna produkt är inte fastställd i de doser som rekommenderas"

Nog om detta, det här inlägget ska handla om funktionskläder som verkligen lever upp till ordspråket att det inte finns något dåligt väder.  När jag träffade min fru så var min garderob ekande tom på funktionella kläder, ja förutom de som enbart kan användas i stan, på krogen eller på gymmet. Mitt urval när det skulle arrangeras uteaktiviteter bestod mest i ett par trasiga jeans, urgångna gymnatikskor och någon huvtröja från förr. Nu för tiden ser det dock helt annorlunda ut.

Till min stora förfäran upptäckte jag snabbt att funktionskläder är galet dyrt. För en högkvalitativ jacka kan man lätt få betala 5 000-6 000 kr och en helt vanlig fleece hos ett  etablerat märke ligger ledigt på 1 500 kr. Vad gör man då för att lägga vantarna på bra kläder som håller vad de lovar utan att det blir ett gigantiskt hål i plånboken? Ett givet tips är att handla på rea, det brukar gå att göra ordentliga fynd på underställ och vinterkläder på vårkanten. Har man vägarna förbi USA så rekommenderas ett besök i en friluftsbutik eller sportaffär då priserna på funktionskläder är 40-50% lägre i USA än i Sverige.  Det sista kanske mest handgripliga tipset är att man faktiskt kan fuska med visa typer av kläder.

När man ska ut på strapatser rekommenderas att man klär sig efter lager-på-lager principen. Hur många lager man ska klä sig i är självfallet beroende  av årstid och aktivitet. Mitt tips här är att man satsar ordentligt på baslagret som är närmast kroppen samt ytterlagret. Mellanlagren är förvisso viktiga men här går det att välja enklare alternativ till lägre kostnad.

Hellykille, ej att förväxla med Helyllekille

Baslagret: Baslagret är det du har närmast kroppen. Det har som uppgift att hålla dig varm och torr, transportera bort svett och hålla dig skapligt fräsch. Här är rent syntetmaterial bannlyst.  Det som gäller här är ull, eller ullfrotté. Ull har den fantastiska egenskapen att det håller sig torrt och varmt länge. När jag först hörde om att ha ull som underställ började det klia på kroppen vid blotta tanken. Det visade sig dock att den typen av ull som används ( vanligtvis Merinoull, ullfrotté, eller ull i kombination med syntet) är helt klifri, tack och lov!  Understället ska även kunna användas i långa perioder utan att tas av, då krävs det att materialet har en förmåga att leda bort svett och vara mer eller mindre luktfritt. För vår del kanske det rör sig om 2-3 dagar i sträck utan att få av sig understället vilket inte är så farligt men jag har hört om personer som har haft på sig understället i veckor i sträck på expeditioner och då haft problem att få av sig understället då kroppshåret har vuxit fast i ullen. Det ska tydligen vara som att dra av sig ett gigantiskt plåster....låter skönt! Jag har hur som helst satsat på ett underställ från Helly Hansen

Mellanlager/ren har som uppgift att hålla värmen och här kan man faktiskt hitta relativt billiga fleecealternativ som duger bra. Intersport och Stadium har ett stort urval.

Ytterlagret: Har som uppgift att hålla vädret ute helt enkelt. Att ytterlagret är vattentätt, är smidigt, stryktåligt, och har en andande funktion är en förutsättning.  Det är just ytterplaggen eller skalplaggen som de också kallas som är så infernaliskt dyra. Problemet här är att jackan och byxorna ska ha många funktioner i ett. Den ska hålla dig torr från utsidan, men även från insidan. Det gör att den inte får släppa in regn men måste kunna släppa ut värme och fukt. Det är här membranen av olika slag kommer in, exempelvis originalet Gore- Tex. Gore-Tex är ett membran som består av mikroskopiska hål som är för små för att släppa igenom vattendroppar men tillräckligt stora för att släppa igenom vattenånga. Detta skapar den så kallade "andasfunktion" Den är alltså vattentät men släpper ut kroppsvärmen och svetten.
Hur bra membranet än är så klarar det inte att ventilera dig helt vilket gör att skalplaggen ofta har vädringdragkedjor som man kan öppna för att släppa ut värme.  Förutom att vara vattentätt och kunna andas så måste materialet vara slitstarkt och stryktåligt då man ofta bär tungt i form av ryggsäck och dessutom klättrar omkring på vassa stenar eller i annan ogästvänlig terräng.

Just detta med vattentätt är omdiskuterat. Med vattentätt menas rent tekniskt att plagget ska tåla en vattenpelare på 5 000 mm, dvs ett vattentryck på 5 meter. Detta är den standard som måste uppnås för att få kalla ett plagg vattentätt. Problemet är att en vattenpelare på 5 000 mm inte alls är att betrakta som vattentätt rent praktiskt. När tryck uppstår på exempelvis knän eller byxbak då man sätter sig på blött underlag visar sig det vattentäta plagget inte alls vara vattentätt. De riktigt högkvalitativa skalplaggen har en vattenpelare på 10 000 -20 000 mm och tål riktigt tuffa tag, tyvärr så kostar de därefter.

För min del har jag satsat på två olika skaljackor, En från Lundhags som heter Hybrid och en från
Arc´teryx som  är av Anoraktyp. Lundhagsjackan har ett mebranmaterial som heter Entrant -DT och
Arc´teryxen har Gore-Tex Paclite membran. När det gäller skalbyxor så har jag valt ett par tunna från Norröna som heter Falketind och är av Gore-Tex Paclite typ.  Rena grekiska eller?  Man hör ofta att någon har ett par Gore-Tex byxor eller en Gore-Tex jacka vilket inte helt sällan har visat sig bestå av något annat vattentätt membran. Gore-Tex har kommit att sätta branchstandarden med sina membran vilket har lett till att många helt enkelt säger Gore-Tex när det egentligen menar skalkläder.  Det är lite som med Inlines och Rollerblades.  Rollerblades är ett Inlinesmärke men många menar Inlines när de säger Rollerblades. Glasklart va!?

Lundhags Hybridjacka fungerar som synes även på Schnauzerbärar promenad

USA tur och retur och tur och retur...

Då var man hemma igen efter ytterligare en sväng till USA, har haft det fantastiska nöjet att besöka New York två gånger på 3 veckor. Första resan firades min fars födelsedag i New York och höjdpunkten på den resan var nog en helikoptertur runt Manhattan. Kändes lätt overkligt att hoovra över frihetsgudinnan.

Andra varvet var vi bjudna på bröllop på Hogwarths....jag menar Princeton. Arkitekturen på Princeton University är slående lik  Hogwarths i Harry Potter, inte direkt svårt att förstå var JK Rowling har fått sin inspiration ifrån. Jag hade inte direkt blivit förvånad om jag fått ducka för en kvastflygande student eller om Dumbledore traskat förbi.  Minst sagt fascinerade att strosa omkring och bland alla institutioner och dorms som är donerade av täta före detta studenter. Det senaste tillskottet till Campus är exempelvis donerat av Meg Whitman som är Kaliforniens nya guvernör och fd VD på Ebay, hon hostade upp den nätta summan av ca 500 miljoner kr för att bekosta Whitman auditorium.

Princeton University är ett av de klassiska amerikanska högprestigeuniversiteten och är en medlem av Ivy League. Ivy League är samlingsnamnet för 8 höprestigeuniversitet i USA som alla rankas i världstoppen i fråga om utbildning, forskning etc. Namnet Ivy League kommer sig av den murgröna som växer på många av de byggnader som finns på universitetens Campus. 29 nobelpristagare, 3 presidenter, ett dussintal ministrar, ett gäng astronauter och sist men inte minst Albert Einstein har varit verksamma vid Princeton University, och så Emma och Bob då förstås.

Bröllopet var mycket trevligt och hölls i ett av husen som tillhörde Princeton Universit. Emma och Bob är två riktigt sköna personer. Förutom att de är smarta doktorer inom helt obegripliga ämnen, Kemi och klassisk arkeologi, så är de dessutom mycket förtjusta i JRR Tolkien och hans berättelser, det var därför inte helt förvånande att texter från The Hobbit citerades på bröllopet. Jag är mycket glad att jag har fått lära känna dem (tack Rebecka). Emma har många strängar på sin lyra och är en fantastisk sångerska, hon sjöng bland annat på vårt bröllop i somras vilket vi är mycket tacksamma och glada för.

 Vi hann även med att köra 36 timmar powershopping i NY och dessutom fira vår 4-års dag med en smaskig middag på Pastis i Meatpacking District. Har ni vägarna förbi Pastis så rekommenderas deras Steak Frites med Bearnaise. Den gamla klassikerna har förmodligen aldrig smakat bättre än just där.

Idag är det 4 veckor kvar tills det är upp till bevis och det börjar så smått dra ihop sig. Det mesta i utrustningsväg är införskaffat och träningen rullar på bra. I morgon så tänkte jag ge mig på ett försök att pressa tiden på milen om underlaget tillåter......