Efter att ha stretat uppfor i 4 dagar och en oandligt lang natt var sa toppen nadd....da slar det mig att jag faktiskt maste ta mig ner ocksa, och dessutom sker 80 % av alla klattringsolyckor pa nedvagen pa grand av att allt gar mycket snabbare, man ar trottare, slappnar av och tror att man redan ar i mal. Nar man klattrar uppfor sa galler det att ta det lugnt for att hinna acklimatisera sig till den hoga hojden, guiden sager hela tiden Pole Pole, det vill saga langsamt langsamt for att man ska halla ett lagt tempo. Pa nervagen blev det snarare hurry hurry...
Normalt sett sa sker nedstegningen fran Kilis topp under tva dagar, vi bestamde oss for att forsoka klara av det pa en. Jag kande mig skapligt pigg sa fort jag kommit nagra 100 meter lagre samt att min kara fru vantade pa mig pa hotellet vid berget fot..det vill saga, ingen tid att forspilla!
Solen gar snabbt upp och varmer underlaget vilket gor snon och isen mjuk och los och greppet i praktiken obefintligt. Jag och Dismes aker slalom pa sulorna forst genom sno och is och sedan genom sten och grus. 2 timmar efter att vi lamnat toppen ar vi tillbaka i Barafu Camp. Jag maste erkanna att det kanns lite hogtidligt nar bararna star och appladerar och kommer fram och dunkar mig i ryggen. Kocken Alex bjuder pa pannkakor som han gjort pa gasolkoket... grymt gott.
Efter en snabb frukost hastar vi vidar nerfor berget mot Mweka Camp dar det blir snabb lunch innan den sista strackan ner till Mweka Gate ska klaras av. Den sista strackan ska faktiskt visa sig vara ovantat jobbig. For det forsta sa borjar mina tar ta ordenltlitg med stryk efter att under 5 timmar ha bankats mot framdelen av gangorna, vilket blir resultatet nar man gar brant nerfor. Det andra problemet var att jag inte hunnit anpassa kladseln till den hogre temperatur som rader pa lagre hojd. Sa dar forsade jag fram i regnskogen i 25 graders varme med dubbla undersstall, flecce och skaljacka...aven svetten forsade kan jag lova.
Kl 14 skymtade antligen Mweka Gate genom den tata regnskogen...mina ben var helt slut, mina klader dyngsura av svett och mina tanaglar var i princip redo att falla av...men jag var i mal!
Fortsattning foljer..
torsdag 23 december 2010
lördag 18 december 2010
I tunn luft mot toppen!
Sitter pa ett Internetcafe i Moshi vid foten av Kilimanjaro och blickar upp mot toppen av berget, Uhuru Peak 5 895 meter over havet, dar uppe stod jag igar kl 0600!! Tankte lite kort beratta om det avlutande dygnet, en mer utforlig berattelse med bilder kommer nar vi har tilbaka hemma igen. Pa grund av taskig uppkoppling och tidsbrist sa tar jag inga ansvar for stavfel etc..
Pa eftermiddagen torsdagen den 17:e anlande jag guiden Dismes, 5 st barare och kocken Alex till Barafu Camp pa 4 550 meters hojd. Vandringen och klatteringen hade den dagen startat pa Barranco camp pa drygt 3900 meters hojd. Hojden gjorde sig rejalt pamind och jag hade problem med yrsel, hjartklappning och huvudvark, det vill saga typiska symtom fran hojdsjuka. Efter en snabb middag och packning infor nattens toppattack gled jag ner i sovsacken for att forsoka fa en blund innan vackningen kl 23.30 med start for toppturen kl 00.00. Fick forstas nte en blund i ogonen oh innan jag visste ordet av kom bararen Anton med The och kex och undrade om jag var redo. Efter att ha krangt pa sig dubbla understall, fleccetroja, Primaloftjacka och Gore-tex skalklader var det dags att ge sig ut i natten. Jag tande pannlampan och tog ett par djupa andetag av den tunna iskalla luften, himlen var molnfri, temperaturen ca - 10, langt darunder glimmade ljusen fran Moshi och 1 200 meter hogre upp badade Uhuru Peak i ett fantastiskt mansken, jag var redo, nu kor vi!!
Jag och Dismes lamnade lagret ganska exakt vid midnatt och skymtade pannlampor framfor oss pa vag upp langs bergvaggen mot Stella Point. Bestigningen gick i ett bra tempo och ganska snart befann vi oss langst ram av klattrarna. Nar man vande blicken bakat och nedat sag vi en lang rad av pannlampor som stretade upp for berget. Efter ca tva timmar okade vinden kraftigt i styrka och kylan och den tunna luften gjorde det rejakt anstrangande och mer eller mindre omaojligt att stanna och vila da det blev alldeles for kallt om man inte holl igang hela tiden. Problemet var att jag kande mig pigg och holl ett hogt tempo, lite val hogt skulle det snart visa sig. Nr vi passerade 5200m borjade jag kanna mig illamaende och huvudet gjorde rejalt ont. Vi sankte omedelbart tempot. Luften pa drygt 5 000 meters hojd innehaller bara halften av syrenivan i jamforelse med luften vid havsnivan. Hjartat maste alltsa sla dubbelt sa fort for attfa ut me samma mang syre till musklerna. Normalt sett har jag en vilopuls runt 50 slag per minut, under total vila pa 4 600 m hade jag aldrig en puls under 90 slag min. Sa dar fann jag mig pa drygt 5 200 meters hojd stretandes uppat med kanslan av att forsoka springa ett marathonlopp med tappt nasa endast andades genom ett sugror, och dessutom med kanslan av hojdsjukan som bast kan liknas med en gigantisk baksmalla!
Efter cirka 5 timmars klattrande uppfor en tamligen brant bergssida nadde vi till Stella point pa dryg 5 700 meter, jag madde riktigt daligt och hade starka funderingar pa att avbryta. Som tur var tog tavlingsinstinkten over och jag tryckte i mig lit energigel och snubblade vidare i den svarta natten for att efter ca 50 meter mer eller mindre kaskadspy en harlig blandning av proteinbars, energigel och Resorb. Nu var goda rad dyra och jag visste att jag hade ont om tid innan energin skulle ta helt slut. Snabbt tog vi beslutet att fortsatta mot toppen och nu borjade det dessutom ljusna och man kunde se de fantastiska glaciarerna runt toppen och aven skymta toppen. Exakt kl 0600 tog jag och Dismes oss om forsta klattrare en dagen upp till toppen och den beromda skylten som forkunnar att man befinner sig pa Uhuru Peak 5 895 moh....kanslan var fantastisk, mina hander skakade av kylan och den tunna luften, solen gick precis upp over glaciarkanten.....vad jag inte visste var att jag hade den storsta anstrangingen framfor mig......nedstigningen! Fortsattning foljer....
Pa eftermiddagen torsdagen den 17:e anlande jag guiden Dismes, 5 st barare och kocken Alex till Barafu Camp pa 4 550 meters hojd. Vandringen och klatteringen hade den dagen startat pa Barranco camp pa drygt 3900 meters hojd. Hojden gjorde sig rejalt pamind och jag hade problem med yrsel, hjartklappning och huvudvark, det vill saga typiska symtom fran hojdsjuka. Efter en snabb middag och packning infor nattens toppattack gled jag ner i sovsacken for att forsoka fa en blund innan vackningen kl 23.30 med start for toppturen kl 00.00. Fick forstas nte en blund i ogonen oh innan jag visste ordet av kom bararen Anton med The och kex och undrade om jag var redo. Efter att ha krangt pa sig dubbla understall, fleccetroja, Primaloftjacka och Gore-tex skalklader var det dags att ge sig ut i natten. Jag tande pannlampan och tog ett par djupa andetag av den tunna iskalla luften, himlen var molnfri, temperaturen ca - 10, langt darunder glimmade ljusen fran Moshi och 1 200 meter hogre upp badade Uhuru Peak i ett fantastiskt mansken, jag var redo, nu kor vi!!
Jag och Dismes lamnade lagret ganska exakt vid midnatt och skymtade pannlampor framfor oss pa vag upp langs bergvaggen mot Stella Point. Bestigningen gick i ett bra tempo och ganska snart befann vi oss langst ram av klattrarna. Nar man vande blicken bakat och nedat sag vi en lang rad av pannlampor som stretade upp for berget. Efter ca tva timmar okade vinden kraftigt i styrka och kylan och den tunna luften gjorde det rejakt anstrangande och mer eller mindre omaojligt att stanna och vila da det blev alldeles for kallt om man inte holl igang hela tiden. Problemet var att jag kande mig pigg och holl ett hogt tempo, lite val hogt skulle det snart visa sig. Nr vi passerade 5200m borjade jag kanna mig illamaende och huvudet gjorde rejalt ont. Vi sankte omedelbart tempot. Luften pa drygt 5 000 meters hojd innehaller bara halften av syrenivan i jamforelse med luften vid havsnivan. Hjartat maste alltsa sla dubbelt sa fort for attfa ut me samma mang syre till musklerna. Normalt sett har jag en vilopuls runt 50 slag per minut, under total vila pa 4 600 m hade jag aldrig en puls under 90 slag min. Sa dar fann jag mig pa drygt 5 200 meters hojd stretandes uppat med kanslan av att forsoka springa ett marathonlopp med tappt nasa endast andades genom ett sugror, och dessutom med kanslan av hojdsjukan som bast kan liknas med en gigantisk baksmalla!
Efter cirka 5 timmars klattrande uppfor en tamligen brant bergssida nadde vi till Stella point pa dryg 5 700 meter, jag madde riktigt daligt och hade starka funderingar pa att avbryta. Som tur var tog tavlingsinstinkten over och jag tryckte i mig lit energigel och snubblade vidare i den svarta natten for att efter ca 50 meter mer eller mindre kaskadspy en harlig blandning av proteinbars, energigel och Resorb. Nu var goda rad dyra och jag visste att jag hade ont om tid innan energin skulle ta helt slut. Snabbt tog vi beslutet att fortsatta mot toppen och nu borjade det dessutom ljusna och man kunde se de fantastiska glaciarerna runt toppen och aven skymta toppen. Exakt kl 0600 tog jag och Dismes oss om forsta klattrare en dagen upp till toppen och den beromda skylten som forkunnar att man befinner sig pa Uhuru Peak 5 895 moh....kanslan var fantastisk, mina hander skakade av kylan och den tunna luften, solen gick precis upp over glaciarkanten.....vad jag inte visste var att jag hade den storsta anstrangingen framfor mig......nedstigningen! Fortsattning foljer....
fredag 17 december 2010
On top of the world!
Igar kl 23.30 paborjade jag toppbestigningen av Kili fran Barafu Camp pa 4550 meters hojd. Kl 0600 nadde jag och guiden Dismes toppen pa 5 695 m. Det var en fantasisk kansla att klattra och vandra enbart med hjalp av pannlampa och ett fantastiskt mansken. Vadret var kallt och klart och ca - 10. Efter toppbestigningen sa tog jag mig under dagen ner till Mweka Gate och ater till hotellet. Aterkommer med mer om det hela nar jag fatt sova igen lite tid, har varit vaken i strack sedan torsdag morgon kl 6....
uppdatering i Rebeckas blogg
http://textavretakloster.blogspot.com/2010/12/kilis-topp-i-soluppgangen-klockan-ar.html
Daniel ar nu pa vag ner for berget. Jag vet hur det gick med toppen men han far beratta det sjalv. Han har en vansinnigt lang vandring framfor sig idag, efter att redan ha vandrat hela natten utan att ha sovit mer an kanske ett par timmar.
Daniel uppdaterar bloggen nar han ar tillbaka pa platt mark.
Daniel ar nu pa vag ner for berget. Jag vet hur det gick med toppen men han far beratta det sjalv. Han har en vansinnigt lang vandring framfor sig idag, efter att redan ha vandrat hela natten utan att ha sovit mer an kanske ett par timmar.
Daniel uppdaterar bloggen nar han ar tillbaka pa platt mark.
torsdag 16 december 2010
Rebecka smygbloggar
Hej Daniels blogg.
Eftersom Daniel formodligen befinner sig pa Barafu Camp just nu, dar jag gissar pa att han precis har atit klart Alex finfina middag, i ljuset av roda stearinljus och mumsat i sig efterratts-mangon -sa far jag ta mig friheten att kapa hans blogg for en stund.
Det ar det fina med att ha skapat bloggen -jag hittar in i den nar Daniel befinner sig pa en narbelagen bergstopp.
(och ja, som alla redan fattar sa ar jag alltsa inte pa samma begstopp for egen del...)
Jag och Daniel skildes at i morse, strax efter att han hade atit upp sin frukost jag hade krakts upp det sista av min dito. Det var pa fenomenalt vackra Barranco Camp.
Jag at en macka vid 17-hugget, har pa Aishi Protea Hotel Machame, senast jag beholl nagon som helst foda var for tva dagars vandring sedan. Jag vet inte vad det ar for fel pa mig men jag fixade inte alls hojden den har gangen.
Daniel daremot hade kvar sin aptit anda upp pa gardagens hogsta 4600 moh dar han at sin och jag kraktes min lunch och i morse sag han fortfarande oforskamt frasch ut. Jag inser alltmer vilket kap till make jag gjort!
Sa for alla er som undrar hur det gar sa kan jag sammanfattningsvis beratta att Daniel klattrar pa Kilimanjaro, langs Machame Route som om det vore Tokarps-fjallet i Malmslatt det var fraga om, han ar stark som en traktor och uthallig som en gammal Land Rover och har ett glatt humor. -Aven pa narmare 5000 meters hojd, darefter vet jag inte med sakerhet.
Ikvall sover han ett par timmar pa Barafu Camp. Barafu betyder is och hela stallet beskrivs som ogastvanligt. Vid 23.30 kommer var snalle guide, Dismes och lika vanliga assistant guide, Alex att vacka honom med citronte. 30 minuter senare borjar de vandringen mot Afrikas hogsta punkt; Uhuru Peak. Uhuru betyder frihet. Fran Uhuru Peak ska de se solen vacka hela Afrika. Jag onskar naturligtvis innerligt att jag hade fatt vara med. Men nar det nu inte blev sa, sa ar jag sa otroligt mycket mera glad for att Daniel mar bra och orkar an jag ar ledsen over min egen oformaga att vara med.
Daniel ar en fin man att vara pa brollopsresa med. Man vet att man gift sig med ratt man nar man har krakts papaya genom nasan och gratit lite i sina svullna roda ogon och han anda sager att man ar sotast pa jorden. Det ar det egentligen ingen som kanske tror pa men formagan att kunna saga det med en sadan varme att jag for en stund kunde tro pa att det ar helt sant for honom. Da -om inte forr- da vet man att man har gjort ett riktigt kap!
Nu har jag slutat krakas, jag har duschat och luktar gott igen. Jag har atit en macka och druckit en kopp kaffe och for mig sjalv definierat lycka for en liten stund.
Allt handlar val om kontraster och relationer, i vissa stunder blir det an mer tydligt an i andra.
Imorgon bitti ska jag ga upp klockan 06 for att vanta pa soluppgangen och vara med i tanke och hjarta nar Daniel ser hela den afrikanska kontinenten vraka ut sig infor hans fotter.
Lycka.
 |
| Daniel pa Barranco Camp, redo for Barafu Camp och sedan Uhuru Peak. |
Eftersom Daniel formodligen befinner sig pa Barafu Camp just nu, dar jag gissar pa att han precis har atit klart Alex finfina middag, i ljuset av roda stearinljus och mumsat i sig efterratts-mangon -sa far jag ta mig friheten att kapa hans blogg for en stund.
Det ar det fina med att ha skapat bloggen -jag hittar in i den nar Daniel befinner sig pa en narbelagen bergstopp.
(och ja, som alla redan fattar sa ar jag alltsa inte pa samma begstopp for egen del...)
Jag och Daniel skildes at i morse, strax efter att han hade atit upp sin frukost jag hade krakts upp det sista av min dito. Det var pa fenomenalt vackra Barranco Camp.
Jag at en macka vid 17-hugget, har pa Aishi Protea Hotel Machame, senast jag beholl nagon som helst foda var for tva dagars vandring sedan. Jag vet inte vad det ar for fel pa mig men jag fixade inte alls hojden den har gangen.
Daniel daremot hade kvar sin aptit anda upp pa gardagens hogsta 4600 moh dar han at sin och jag kraktes min lunch och i morse sag han fortfarande oforskamt frasch ut. Jag inser alltmer vilket kap till make jag gjort!
Sa for alla er som undrar hur det gar sa kan jag sammanfattningsvis beratta att Daniel klattrar pa Kilimanjaro, langs Machame Route som om det vore Tokarps-fjallet i Malmslatt det var fraga om, han ar stark som en traktor och uthallig som en gammal Land Rover och har ett glatt humor. -Aven pa narmare 5000 meters hojd, darefter vet jag inte med sakerhet.
Ikvall sover han ett par timmar pa Barafu Camp. Barafu betyder is och hela stallet beskrivs som ogastvanligt. Vid 23.30 kommer var snalle guide, Dismes och lika vanliga assistant guide, Alex att vacka honom med citronte. 30 minuter senare borjar de vandringen mot Afrikas hogsta punkt; Uhuru Peak. Uhuru betyder frihet. Fran Uhuru Peak ska de se solen vacka hela Afrika. Jag onskar naturligtvis innerligt att jag hade fatt vara med. Men nar det nu inte blev sa, sa ar jag sa otroligt mycket mera glad for att Daniel mar bra och orkar an jag ar ledsen over min egen oformaga att vara med.
Daniel ar en fin man att vara pa brollopsresa med. Man vet att man gift sig med ratt man nar man har krakts papaya genom nasan och gratit lite i sina svullna roda ogon och han anda sager att man ar sotast pa jorden. Det ar det egentligen ingen som kanske tror pa men formagan att kunna saga det med en sadan varme att jag for en stund kunde tro pa att det ar helt sant for honom. Da -om inte forr- da vet man att man har gjort ett riktigt kap!
Nu har jag slutat krakas, jag har duschat och luktar gott igen. Jag har atit en macka och druckit en kopp kaffe och for mig sjalv definierat lycka for en liten stund.
Allt handlar val om kontraster och relationer, i vissa stunder blir det an mer tydligt an i andra.
Imorgon bitti ska jag ga upp klockan 06 for att vanta pa soluppgangen och vara med i tanke och hjarta nar Daniel ser hela den afrikanska kontinenten vraka ut sig infor hans fotter.
Lycka.
söndag 12 december 2010
Till topps!
Da var vi pa plats i Machme vid foten av Kili. Imorgon borjar vandringen och vi hoppas att na toppen pa fredag morgon. Resan ner gick minst sagt smartfritt och vi lamnade ett snostormigt Linkoping och via Amsterdam klev vi av pa ett 27 gradigt Kilimanjaro International Airport. Efter en natts somn har vi idag tagit det lugnt pa hotellet och packat om alla grejor infor bestigningen. VId frukosten i morse motte vi tva svenska killar som kom ner fran toppen igar och de sag ganska vissna ut. Den ena av dem hade fatt baras ner fran toppen pga hojdsjuka och han hade ingen koll alls berattade han. Vadret har tydligen varit ganska ostadigt med en del regn och sno men vi hoppas pa lite battre vader sa man slipper gi i ett regn och snomoln i 6 dagar. Rebecka har en lite mer utforlig beskrivning av dagen pa sin blogg textavretakloster.blogspot.com som ni kan lasa om ni vill veta lite mer...!
Till topps!!
Till topps!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)