I tunn luft mot toppen!

Sitter pa ett Internetcafe i Moshi vid foten av Kilimanjaro och blickar upp mot toppen av berget, Uhuru Peak 5 895 meter over havet, dar uppe stod jag igar kl 0600!! Tankte lite kort beratta om det avlutande dygnet, en mer utforlig berattelse med bilder kommer nar vi har tilbaka hemma igen. Pa grund av taskig uppkoppling och tidsbrist sa tar jag inga ansvar for stavfel etc..

Pa eftermiddagen torsdagen den 17:e anlande jag  guiden Dismes, 5 st barare och kocken Alex till Barafu Camp pa 4 550 meters hojd. Vandringen och klatteringen hade den dagen startat pa Barranco camp pa drygt 3900 meters hojd. Hojden gjorde sig rejalt pamind och jag hade problem med  yrsel, hjartklappning och huvudvark, det vill saga typiska symtom fran hojdsjuka. Efter en snabb middag och packning infor nattens toppattack gled jag ner i sovsacken for att forsoka fa en blund innan vackningen kl 23.30 med start for toppturen kl 00.00. Fick forstas nte en blund i ogonen oh innan jag visste ordet av kom bararen Anton med The och kex och undrade  om jag var redo. Efter att ha krangt pa sig dubbla understall, fleccetroja, Primaloftjacka och Gore-tex skalklader var det dags att ge sig ut i natten. Jag tande pannlampan och tog ett par djupa andetag av den tunna iskalla luften, himlen var molnfri, temperaturen ca - 10, langt darunder glimmade ljusen fran Moshi och 1 200 meter hogre upp badade Uhuru Peak i ett fantastiskt mansken, jag var redo, nu kor vi!!

Jag och Dismes lamnade lagret ganska exakt vid midnatt och skymtade pannlampor framfor oss pa vag upp langs bergvaggen mot Stella Point. Bestigningen gick i ett bra tempo och ganska snart befann vi oss langst ram av klattrarna. Nar man vande blicken bakat och nedat sag vi en lang rad av pannlampor som stretade upp for berget. Efter ca tva timmar okade vinden kraftigt i styrka och kylan och den tunna luften gjorde det rejakt anstrangande och mer eller mindre omaojligt att stanna och vila da det blev alldeles for kallt om man inte holl igang hela tiden. Problemet var att jag kande mig pigg och holl ett hogt tempo, lite val hogt skulle det snart visa sig. Nr vi passerade 5200m borjade jag kanna mig illamaende och huvudet gjorde rejalt ont. Vi sankte omedelbart tempot. Luften pa drygt 5 000 meters hojd innehaller bara halften av syrenivan i jamforelse med luften vid havsnivan. Hjartat  maste alltsa sla dubbelt sa fort for attfa ut me samma mang syre till musklerna. Normalt sett har jag en vilopuls runt 50 slag per minut, under total vila pa 4 600 m hade jag aldrig en puls under 90 slag min. Sa dar fann jag mig pa drygt 5 200 meters hojd stretandes uppat med kanslan av att forsoka springa ett marathonlopp med tappt nasa endast andades genom ett sugror, och dessutom med kanslan av hojdsjukan som bast kan liknas med en gigantisk baksmalla!

Efter cirka 5 timmars klattrande uppfor en tamligen brant bergssida nadde vi till Stella point pa dryg 5 700 meter, jag madde riktigt daligt och hade starka funderingar pa att avbryta. Som tur var tog tavlingsinstinkten over och jag tryckte i mig lit energigel och snubblade vidare i den svarta natten for att efter ca 50 meter mer eller mindre kaskadspy en harlig blandning av proteinbars, energigel och Resorb. Nu var goda rad dyra och jag visste att jag hade ont om tid innan energin skulle ta helt slut. Snabbt tog vi beslutet att fortsatta mot toppen och nu borjade det dessutom ljusna och man kunde se de fantastiska glaciarerna runt toppen och aven skymta toppen. Exakt kl 0600 tog jag och Dismes oss om forsta klattrare en dagen upp till toppen och den beromda skylten som forkunnar att man befinner sig pa Uhuru Peak 5 895 moh....kanslan var fantastisk, mina hander skakade av kylan och den tunna luften, solen gick precis upp over glaciarkanten.....vad jag inte visste var att jag hade den storsta anstrangingen framfor mig......nedstigningen! Fortsattning foljer....