Källarmys och summering av veckans träning....kastrationsångest på spinningcykeln!

70-tals fenomenet gillestuga är otroligt underskattat.  Ni vet det där rummet ens kompisar med källare hade. Det fanns ofta någon form av sittgrupp, en TV och inte helt sällan en murad öppen spis. På sommaren var gillestugan alltid sådär källarsval men på hösten och vintern så var det gemytens högborg. Då vi haft den stora lyckan att flytta in i just ett sådant  70-tals hus med tillhörande gillestuga känns hösten inte lika mörk och ruggig, för vi har ju vår gillestuga. Höstens första brasa är precis tänd och kvällen till ära får skumtomtar på en pinne duga då vi inte har några Marschmallows att avnjuta.

Nu har veckan inte bara bestått av häng i gillestugan utan även en del träning, eller för att vara ärlig, mycket träning.  Sedan vi kom hem från USA för snart 3 veckor sedan lade jag upp ett riktigt tufft träningsschema fram till vi ska iväg på nästa tripp till USA, det vill säga nu på torsdag. Tanken har varit att jag ska ligga på en riktigt hög belastning både på styrketräning och konditionsträningen under dessa tre veckor för att sedan få en naturlig vila och återhämtning under de 5 dagar vi är på andra sidan Atlanten.

Veckan har bestått av 5 st pass löpning, 6 pass styrka och 1 Pass Spinning. Just det där med Spinning var en smärtsam upplevelse, och jag kom plötsligt ihåg varför det var 10 år sedan jag senast satte mig på en stenhård cykelsadel inomhus. Inget ont om spinning som faktiskt verkar ganska roligt och givande om det inte vore för den sinnessjuka smärta som uppkommer i de mer delikata delarna efter bara några minuters intensivt trampande på den lilla cykeln. Varje moment som innehöll stående cykling kändes som en befrielse då kastrationsångesten gav med sig under några, men ack så värdefulla sekunder,  innan man återigen skulle möta smärtan på cykelsadeln.  Det där med fåniga vadderade byxor känns helt plötsligt inte lika fånigt längre. Jag har lovat mig själv att ge spinningen några gånger och sedan får vi väl se om jag blir frälst och köper vadderade byxor.

Bootcamp

Det är inte ofta vädret är FÖR bra i Oktober, men nu är faktiskt fallet så. Vi hade hoppat på ett par minusgrader nattetid, gärna frost och ruggigt i största allmänhet, men icke! Våra planer för helgen var att vi skulle ut i den Östgötska vildmarken och tälta och testa lite material inför resan. Det är liksom lite trist att märka att understället inte håller måttet, kängorna skaver eller att sovsäcken inte alls håller värmen i ett antal minusgrader när är man väl är på väg uppför berget. Vi har helt enkelt fått skjuta fram vår testhelg några helger när klimatet är lite mer vintrigt.

Kängorna blir emellertid knappast väl ingångna av att vänta så idag snördes de på för en sväng i terrängen.

Om man ska lyfta fram något enskilt som är extra viktigt när man ska ut och vandra så är det tveklöst skodonen, vilket jag bittert fick erfara i somras när vi fjällvandrade. På väg mellan Blåhammaren och Storerikvollen började jag känna ett visst skav på ovansidan av foten. Ett par timmar senare var smärtan så outhärdlig att det var omöjligt att gå vidare med kängorna, så jag fick byta till ett par gymnastikskor. Att gå med gymnastikskor i kuperade stenig terräng men 25 kg ryggsäck är inte direkt någon höjdare det heller men valet var lätt då jag var beredd att amputera foten hellre än att ta ett steg till i kängorna.  När vi väl nådde etappens mål kunde jag konstatera att en 1 cm hög knöl hade formats på foten och den har nu 3 månader senare precis försvunnit och smärtan är borta.

Jag hade helt enkelt inget annat väl än att köpa ett par nya kängor. Efter noga efterforskande och mycket provande föll valet till slut på ett par Lundhags Syncro High som nu gås in för glatta livet.

Barhäng på hög nivå!

Det finns säkerligen en mängd trevliga barer i Afrika man kan besöka och få sig en stänkare,  jag tänkte dock hålla mig till en annan typ av bar(s), i alla fall under bestigningen av Kilimanjaro.

De som känner mig vet att jag är av den hungriga typen och lätt blir ganska grinig om jag inte får äta ungefär var tredje timma. För att råda bot på detta, och visa hänsyn till min omgivning, fann jag för några år sedan till min(och min omgivnings) stora glädje vilket fantastiskt mellanmål en proteinbar kan vara. Genom åren har 100-tals bars avnjutits under biobesök, på stränder, på flygplan, ja kort och gott överallt om jag ska vara ärlig. Det är helt enkelt ett fulländat portabelt mellanmål.  Det här har visat sig vara en helt främmande fenomen för personer som inte tränar eller har kommit i kontakt med proteinbars tidigare.

Nu finns det dock en hake, de små godbitarna är galet dyra, och värda sin vikt i guld. I Sverige får man betala mellan 30 och 40 kr för en kvalitets bar, vilket självfallet är helt hutlöst. Det finns mindre dyra bars men då är de fullt jämförbara med Snickers, det vill säga fullständigt otjänliga som mellanmål och hamnar på godiskontot istället. En bra mellanmålsbar ska innehålla en hög andel protein, en relativt låg andel fett och i princip inget socker (kolhydrater). En bar med snabba kolhydrater (socker) ska endast ätas direkt efter träning eller som lördagsgodis, och då finns det i ärlighetens namn båda billigare och godare alternativ. Den perfekta mellanmålsbaren ska ge ungefär 25-35 gram protein, 5-10 gram fett och max 5 gram socker. Detta kommer att göra att du håller dig mätt under en längre period samt att ditt blodsocker inte skjuter i höjden för att sedan dyka ner i källaren och få dig att gå in i sockerkoma!

Utbudet på bars i Sverige är klart begränsat och faktiskt ganska dåligt, och om man lyckas få tag på bra bars så är de som redan nämnts svindyra. Som tur är har jag haft förmånen resa till USA en del de senaste åren och föga förvånande är utbudet och priserna där helt annorlunda. Jag är här och nu beredd att utropa USA till proteinbarsens förlovade land. Gå in på valfri hälsokostbutik i USA, de finns i nästan varje gathörn, och du kommer finna 10-tals hyllmeter med de små guldklimparna. Lyckan är dessutom fullständig när man finner att priset är lite drygt hälften av vad de kostar i Sverige, så det brukar bli en 4-5 lådor á 12 bars som gör resan tillbaka över Atlanten.

Barskåpet efter den senaste USA-trippen

Under den långa vägen upp på Kilimanjaro kommer barsen att vara guld värda. Det gäller att hela tiden  få i sig tillräckligt med energi för att orka hela vägen upp, och här kommer säkerligen en och annan godisbit och snabb kolhydrat att anvnjutas för att hålla ångan uppe. Proteinbarsens primära uppgift kommer att vara att fylla på med byggmaterial (protein) i kroppen för att laga de förslitningar och skador som bildas på muskler och annan vävnad under bestigningen. De kommer även att se till så att blodsockret hålls på en jämn nivå vilket ökar möjligheterna att nå toppen utan allt för mycket gråt och tandagnisslan. Förutom att göra nytta så mättar de förvånansvärt bra och är chockerande goda....i alla fall för att vara nyttiga!

Träning en viktig del av livet!

Träning och god fysisk (och psykisk) förmåga är en förutsättning för att kunna bestiga berg. Nu har jag inte helt plötsligt kommit på att jag ska börja träna för att jag ska bestiga Kilimanjaro, utan snarare tvärt om. Jag har äntligen fått ett mål och en nytta med min träning.

Som liten kille var jag i ärlighetens namn ganska lat. Jag tog gärna en genväg i Hellgrenshagens 2,5 kilometersspår när man blev tvingad till terränglöpning på gymnastiken eller på fotbollsträningen och jag maskade gärna när vi körde den berömda idioten.  Någon gång på högstadiet hände emellertid något. Jag styrde upp kosten och började bli allt mer intresserad av styrketräning eller "att lyfta skrot" som det hette på den tiden. En stor del i detta har definitivt min far som redan på 80-talet regelbundet besökte gym och prenumererade på tidningen "Bodybuilding och Kraftsport" som sedan bytte namn till "B&K" och numera heter "Body". I pappas bokhylla låg ett antal årsupplagor av dessa litterära mästerverk där man kunde läsa om allt från hur man tränade bröst till hur man fick tvärribbor på främre benmusklerna. Tidningen beskrev inte enbart hur man skulle utföra diverse övningar utan gav även kostråd och marknadsförde kosttillskott. Självklart blev man inspirerad av de brun-utan-sol-gula männen i minimala kalsonger som hade gigantiska muskler och alltid ( i alla fall på alla bilderna) omgav sig av likaledes vältränade tjejer i minimala bikinis.

Jag fann snabbt att pappas skivstång och hemmaträningsbänk inte skulle räcka långt om man ville bli som killarna i tidningen så jag önskade mig ett gymkort i födelsedagspresent på min 15-årsdag. Min önskan slog in och jag fick ett 10 gångs klippkort på ett av stadens nyöppnade gym. Jag var överlycklig och fullt övertygad om att jag skulle vara riktigt vältränad och ha byggt upp en god fysik efter att ha utnyttjat alla tio gångerna. Ack vad jag bedrog mig. Min besvikelse var stor och jag bestämde mig för att byta gym, för det var säkert där felet låg. Min kompis Andreas och jag köpte då var sitt 3 månaderskort på stadens byggargym nummer 1, Casall. Vi drog igång med träningen och kände oss inspirerade, vi förde träningsdagbok, satte upp mål och köpte proteinpulver, men vi, eller framförallt jag blev återigen besviken. Det visade sig att mitt mål att gå upp 5 kilo muskler och öka bicepsmåttet med 5 cm inte infriades på 3 månader. Man kan ju såhär i efterhand undra hur tusan man tänkte när man satte upp dessa mål men de kändes av någon anledning högst realistiska då. Trots att jag inte var i närheten av att infria mina mål så fortsatte jag att träna styrketräning och nu har det gått hissnande 19 år sedan jag för första gången tog mina första stapplande steg på gymmet i förd ett alldeles för stort linne och en flaska med sportdrycken Isostar som man trodde skulle göra underverk. Träning och en god kosthållning har allt sedan dess varit en stor del av mitt liv. Under många år tränade jag enbart styrketräning ( förutom diverse bollsporter) men på senare år har jag även kompletterat med en hel del kondition och förbränningsträning.

Mitt nuvarande träningsupplägg består varje vecka av 4-5  styrketräningspass av relativ tung karaktär. Det vill säga, 6-8 repetitioner per set och varje muskelgrupp tränas i 10-15 set. Styrketräningen sker vanligtvis tillsammans med min kompis Zoran, mer känd som Mr Biceps. Fördelen att träna med en träningspartner är att man kan pressa sig lite ytterligare och få hjälp med de sista repetitioner som annars skulle vara omöjliga.

Förutom styrketräningen så blir det även en del konditionsträning. Jag siktar på att köra 4-5 konditionspass i veckan fram till bestigningen av Kilimanjaro och här varierar jag allt från korta backintervallpass med blodsmak i munnen till lugnare löpning över en längre tid. Jag siktar även på att en gång i veckan genomföra ett maxlopp på 10 km där jag tar ut mig allt jag har. Detta gör jag definitivt inte för att det är angenämt utan för att det på ett bra sätt ger svart på vitt om jag har förbättrat mig från vecka till vecka. Jag försöker att ha minst en dag varje vecka då jag vilar helt från träning.

Träning är en viktig del av mitt liv och det har kommit att bli ett naturligt inslag i vardagen. När man läser ovanstående text ser det lätt ut som att jag inte gör något annat än tränar och att det tar mycket tid i anspråk, visst tar det en del tid men istället för att åka hem och slänga sig i soffan framför TV:n sticker jag en sväng till gymmet. Någon klok person har sagt " Om du inte sätter av tid för träning så kommer du snart att få sätta av tid för sjukdom istället". Det är kloka ord och min mening är att gemene man rör på sig alldeles för lite och att  svenska folket skulle må bra av mer fysisk aktivitet.

Nu har mitt träningsintresse inte enbart gett mig en och annan muskel och god grundkondition, det har även gett mig det bästa av allt, nämligen min fru! En vacker morgon stod hon framför mig på ett Bodypump pass på World Class i Linköping. Det slumpade sig så väl att vi var tvungna att dela vikter på en del övningar och på den vägen är det. Att hon stod framför mig och jag ogenerat fick möjlighet att beskåda henne utföra marklyft, frivändningar, bicepscurls och mycket annat under 60 minuter var onekligen en lyckoträff!

Har fått en släng av diverse tropiska sjukdomar....

Inte varje dag som axlarna känns ett par centimeter bredare utan att man har lyft en enda hantel. Idag har dock vänster axel fått 2 sprutor och höger axel har mottagit samma behandling, helt symmetriskt med andra ord.

Nu har min fåfänga och jakt efter V-formen inte gått riktigt så långt utan orsaken var självfallet att immunförsvaret behövde en kick inför den kommande resan, det är ju inte bara Gore-tex membranet som behöver impregneras för att ge bästa skydd. Ett antal DYRA sprutor är tyvärr ett nödvändigt ont för att man inte ska riskera hälsan när vi befinner oss på tropiska breddgrader.  Dagens vaccinering har gjort att jag just nu har en mild släng av Gula febern, Tyfoid, Polio, Hepatit A och Heptit B....jag känner mig dock förvånansvärt pigg för att ha en släng av djungelfeber!

För att ytterligare bättra på skyddet så är det påfyllning av vaccin mot Hepatit A och B igen om ett par veckor samt utskrivning av Kolera-vaccin samt Malaria-profylax. Efter detta kommer jag att vara så väl impregnerad kemiska substanser så att inte ens lejonen vill ta en tugga av mig på Safarin.....

Kilimanjaro...världens högsta fristående berg!

Det är en skaplig utmaning som ligger framför oss...5892 meter ska bestigas. Det kanske inte låter så högt men det är nästan tre gånger så högt som Kebnekaise och en bra bit högre än baslägret på Mt Everest. Den egentliga klättringen är inte svår eller teknisk, vanligtvis behöver man varken använda stegjärn eller rep. Det som tveklöst utgör den största utmaningen är den tunna luften. På 5 000 meters höjd är syremängden i luften bara hälften av vad den är på havsnivån. Det innebär att hjärtat måste slå dubbelt så fort får att få ut samma syremängd till kroppens celler. Den tunna luften gör varje steg rejält ansträngande och det gäller att hålla ett lågt och jämt tempo i sin vandring.  De flesta som får ge upp sin bestigning drabbas av höjdsjuka som är en form av syrebrist som kan vara direkt livshotande. Nästan alla får mild höjdsjuka och det gäller att vara uppmärksam på symtomen och om de blir allvarlig gäller det att vända ner på lägre höjd snabbare än kvickt om man är rädd om livhanken.

Det finns flera olika rutter man använder när man ska bestiga Kilimanjaro, vi har valt Machame-rutten. Den går även under smeknamnet Whiskey-route då den är den tuffaste vägen upp. Man kan undra över varför man väljer den tuffaste vägen upp för ett berg när det finns enklare vägar upp till toppen. Svaret på den frågan är i detta fall att Machame-rutten är den vackraste och dessutom är det färre klättrare på den rutten än på en del av de andra. Ytterligare ett skäl är att den ger en naturlig acklimatisering till den tunna luften då man efter dag 3 faktiskt går nedåt under en dag för att på detta sätt vänja sig vid den låga syrenivån. Via Machame ska det ta 6 dagar att bestiga berget, 5 dagar upp och en dag ner.

Det speciella med att bestiga Kilimanjaro jämfört med andra berg är att berget inte ingår i någon bergskedja utan är en fristående vulkan. Detta gör att bestigningen blir väldigt lång då man börjar på en låg nivå samt att utsikten från toppen är fantastisk då inga andra berg skymmer soluppgången över savannen. En annan sak som är speciell är att man går genom alla klimatzoner på vägen upp på berget. Man startar i regnskogen med fuktigt och varmt väder med mycket nederbörd för att på vägen upp passera hedlandskap, alpin öken och till sist glaciär. Detta gör att man börjar sin vandring i shorts och avslutar i minst 4 lager med gore-tex som ytterskal. Temperaturen kommer att växla från + 30 till - 20 så man kan verkligen tala om kontraster. När vi ändå är inne på temperaturerna så kommer det att bli en minst sagt intressant upplevelse att bo i tält i - 20 grader på en glaciär...i lumpen var det i allafall någon stackare som eldade i kaminen när det var kallt, nu får man förlita sig på sin Marmot-sovsäck som i alla fall enligt uppgift ska klara en temperatur på - 20 .

När man ska bestiga berget är det inte bara att börja traska. Kilimanjaro får nämligen inte bestigas utan bergsguide och bärare. Så vi kommer att bli ett litet gäng som stretar uppåt ihop. Vanligtvis så består expeditionen av en bergsguide, en assistant guide, 2-4 bärare samt 1-2 kockar. Det är mycket grejor som ska bäras upp. Förutom all personlig packning så ska tält, vatten, mat med mera också fraktas upp.

Just det där med soluppgången över savannen har jag en känsla av kommer att vara en av drivkrafterna som får mig att sträva vidare mot toppen dag 5 då benen känns som bly och det känns som man andas genom ett sugrör med täppt näsa......

Förberedelserna är halva äventyret.

Man kan göra lite olika typer av bröllopsresor. Man kan välja att åka till en fantastisk paradisö och steka i solen sippandes på rosa paraplydrinkar. Man kan även åka till Afrika och beskåda vilda djur på Safari. Ett tredje alternativ är att göra något äventyrligt och utmanande så som att bestiga ett berg. Vi hade lite svårt att välja så vi valde alla tre av de ovanstående alternativen. Den här bloggen kommer framförallt att fokusera på den bergsbestigande delen av bröllopsresan och förberedelserna inför detta. Sedan vi bestämde oss för att bestiga Kilimanjaro har jag fått förvånansvärt många kommentarer om att det skulle vara spännande att följa förberedelserna och själva bestigningen av världens högsta fristående berg. Sagt och gjort, denna blogg kommer skildra 7 veckors tuffa förberedelser för att nå toppen på 5 892 meter. För min del har resan redan börjat, för förberedelserna är en stor del av äventyret och en förutsättning för att nå toppen.