Efter att ha stretat uppfor i 4 dagar och en oandligt lang natt var sa toppen nadd....da slar det mig att jag faktiskt maste ta mig ner ocksa, och dessutom sker 80 % av alla klattringsolyckor pa nedvagen pa grand av att allt gar mycket snabbare, man ar trottare, slappnar av och tror att man redan ar i mal. Nar man klattrar uppfor sa galler det att ta det lugnt for att hinna acklimatisera sig till den hoga hojden, guiden sager hela tiden Pole Pole, det vill saga langsamt langsamt for att man ska halla ett lagt tempo. Pa nervagen blev det snarare hurry hurry...
Normalt sett sa sker nedstegningen fran Kilis topp under tva dagar, vi bestamde oss for att forsoka klara av det pa en. Jag kande mig skapligt pigg sa fort jag kommit nagra 100 meter lagre samt att min kara fru vantade pa mig pa hotellet vid berget fot..det vill saga, ingen tid att forspilla!
Solen gar snabbt upp och varmer underlaget vilket gor snon och isen mjuk och los och greppet i praktiken obefintligt. Jag och Dismes aker slalom pa sulorna forst genom sno och is och sedan genom sten och grus. 2 timmar efter att vi lamnat toppen ar vi tillbaka i Barafu Camp. Jag maste erkanna att det kanns lite hogtidligt nar bararna star och appladerar och kommer fram och dunkar mig i ryggen. Kocken Alex bjuder pa pannkakor som han gjort pa gasolkoket... grymt gott.
Efter en snabb frukost hastar vi vidar nerfor berget mot Mweka Camp dar det blir snabb lunch innan den sista strackan ner till Mweka Gate ska klaras av. Den sista strackan ska faktiskt visa sig vara ovantat jobbig. For det forsta sa borjar mina tar ta ordenltlitg med stryk efter att under 5 timmar ha bankats mot framdelen av gangorna, vilket blir resultatet nar man gar brant nerfor. Det andra problemet var att jag inte hunnit anpassa kladseln till den hogre temperatur som rader pa lagre hojd. Sa dar forsade jag fram i regnskogen i 25 graders varme med dubbla undersstall, flecce och skaljacka...aven svetten forsade kan jag lova.
Kl 14 skymtade antligen Mweka Gate genom den tata regnskogen...mina ben var helt slut, mina klader dyngsura av svett och mina tanaglar var i princip redo att falla av...men jag var i mal!
Fortsattning foljer..
torsdag 23 december 2010
lördag 18 december 2010
I tunn luft mot toppen!
Sitter pa ett Internetcafe i Moshi vid foten av Kilimanjaro och blickar upp mot toppen av berget, Uhuru Peak 5 895 meter over havet, dar uppe stod jag igar kl 0600!! Tankte lite kort beratta om det avlutande dygnet, en mer utforlig berattelse med bilder kommer nar vi har tilbaka hemma igen. Pa grund av taskig uppkoppling och tidsbrist sa tar jag inga ansvar for stavfel etc..
Pa eftermiddagen torsdagen den 17:e anlande jag guiden Dismes, 5 st barare och kocken Alex till Barafu Camp pa 4 550 meters hojd. Vandringen och klatteringen hade den dagen startat pa Barranco camp pa drygt 3900 meters hojd. Hojden gjorde sig rejalt pamind och jag hade problem med yrsel, hjartklappning och huvudvark, det vill saga typiska symtom fran hojdsjuka. Efter en snabb middag och packning infor nattens toppattack gled jag ner i sovsacken for att forsoka fa en blund innan vackningen kl 23.30 med start for toppturen kl 00.00. Fick forstas nte en blund i ogonen oh innan jag visste ordet av kom bararen Anton med The och kex och undrade om jag var redo. Efter att ha krangt pa sig dubbla understall, fleccetroja, Primaloftjacka och Gore-tex skalklader var det dags att ge sig ut i natten. Jag tande pannlampan och tog ett par djupa andetag av den tunna iskalla luften, himlen var molnfri, temperaturen ca - 10, langt darunder glimmade ljusen fran Moshi och 1 200 meter hogre upp badade Uhuru Peak i ett fantastiskt mansken, jag var redo, nu kor vi!!
Jag och Dismes lamnade lagret ganska exakt vid midnatt och skymtade pannlampor framfor oss pa vag upp langs bergvaggen mot Stella Point. Bestigningen gick i ett bra tempo och ganska snart befann vi oss langst ram av klattrarna. Nar man vande blicken bakat och nedat sag vi en lang rad av pannlampor som stretade upp for berget. Efter ca tva timmar okade vinden kraftigt i styrka och kylan och den tunna luften gjorde det rejakt anstrangande och mer eller mindre omaojligt att stanna och vila da det blev alldeles for kallt om man inte holl igang hela tiden. Problemet var att jag kande mig pigg och holl ett hogt tempo, lite val hogt skulle det snart visa sig. Nr vi passerade 5200m borjade jag kanna mig illamaende och huvudet gjorde rejalt ont. Vi sankte omedelbart tempot. Luften pa drygt 5 000 meters hojd innehaller bara halften av syrenivan i jamforelse med luften vid havsnivan. Hjartat maste alltsa sla dubbelt sa fort for attfa ut me samma mang syre till musklerna. Normalt sett har jag en vilopuls runt 50 slag per minut, under total vila pa 4 600 m hade jag aldrig en puls under 90 slag min. Sa dar fann jag mig pa drygt 5 200 meters hojd stretandes uppat med kanslan av att forsoka springa ett marathonlopp med tappt nasa endast andades genom ett sugror, och dessutom med kanslan av hojdsjukan som bast kan liknas med en gigantisk baksmalla!
Efter cirka 5 timmars klattrande uppfor en tamligen brant bergssida nadde vi till Stella point pa dryg 5 700 meter, jag madde riktigt daligt och hade starka funderingar pa att avbryta. Som tur var tog tavlingsinstinkten over och jag tryckte i mig lit energigel och snubblade vidare i den svarta natten for att efter ca 50 meter mer eller mindre kaskadspy en harlig blandning av proteinbars, energigel och Resorb. Nu var goda rad dyra och jag visste att jag hade ont om tid innan energin skulle ta helt slut. Snabbt tog vi beslutet att fortsatta mot toppen och nu borjade det dessutom ljusna och man kunde se de fantastiska glaciarerna runt toppen och aven skymta toppen. Exakt kl 0600 tog jag och Dismes oss om forsta klattrare en dagen upp till toppen och den beromda skylten som forkunnar att man befinner sig pa Uhuru Peak 5 895 moh....kanslan var fantastisk, mina hander skakade av kylan och den tunna luften, solen gick precis upp over glaciarkanten.....vad jag inte visste var att jag hade den storsta anstrangingen framfor mig......nedstigningen! Fortsattning foljer....
Pa eftermiddagen torsdagen den 17:e anlande jag guiden Dismes, 5 st barare och kocken Alex till Barafu Camp pa 4 550 meters hojd. Vandringen och klatteringen hade den dagen startat pa Barranco camp pa drygt 3900 meters hojd. Hojden gjorde sig rejalt pamind och jag hade problem med yrsel, hjartklappning och huvudvark, det vill saga typiska symtom fran hojdsjuka. Efter en snabb middag och packning infor nattens toppattack gled jag ner i sovsacken for att forsoka fa en blund innan vackningen kl 23.30 med start for toppturen kl 00.00. Fick forstas nte en blund i ogonen oh innan jag visste ordet av kom bararen Anton med The och kex och undrade om jag var redo. Efter att ha krangt pa sig dubbla understall, fleccetroja, Primaloftjacka och Gore-tex skalklader var det dags att ge sig ut i natten. Jag tande pannlampan och tog ett par djupa andetag av den tunna iskalla luften, himlen var molnfri, temperaturen ca - 10, langt darunder glimmade ljusen fran Moshi och 1 200 meter hogre upp badade Uhuru Peak i ett fantastiskt mansken, jag var redo, nu kor vi!!
Jag och Dismes lamnade lagret ganska exakt vid midnatt och skymtade pannlampor framfor oss pa vag upp langs bergvaggen mot Stella Point. Bestigningen gick i ett bra tempo och ganska snart befann vi oss langst ram av klattrarna. Nar man vande blicken bakat och nedat sag vi en lang rad av pannlampor som stretade upp for berget. Efter ca tva timmar okade vinden kraftigt i styrka och kylan och den tunna luften gjorde det rejakt anstrangande och mer eller mindre omaojligt att stanna och vila da det blev alldeles for kallt om man inte holl igang hela tiden. Problemet var att jag kande mig pigg och holl ett hogt tempo, lite val hogt skulle det snart visa sig. Nr vi passerade 5200m borjade jag kanna mig illamaende och huvudet gjorde rejalt ont. Vi sankte omedelbart tempot. Luften pa drygt 5 000 meters hojd innehaller bara halften av syrenivan i jamforelse med luften vid havsnivan. Hjartat maste alltsa sla dubbelt sa fort for attfa ut me samma mang syre till musklerna. Normalt sett har jag en vilopuls runt 50 slag per minut, under total vila pa 4 600 m hade jag aldrig en puls under 90 slag min. Sa dar fann jag mig pa drygt 5 200 meters hojd stretandes uppat med kanslan av att forsoka springa ett marathonlopp med tappt nasa endast andades genom ett sugror, och dessutom med kanslan av hojdsjukan som bast kan liknas med en gigantisk baksmalla!
Efter cirka 5 timmars klattrande uppfor en tamligen brant bergssida nadde vi till Stella point pa dryg 5 700 meter, jag madde riktigt daligt och hade starka funderingar pa att avbryta. Som tur var tog tavlingsinstinkten over och jag tryckte i mig lit energigel och snubblade vidare i den svarta natten for att efter ca 50 meter mer eller mindre kaskadspy en harlig blandning av proteinbars, energigel och Resorb. Nu var goda rad dyra och jag visste att jag hade ont om tid innan energin skulle ta helt slut. Snabbt tog vi beslutet att fortsatta mot toppen och nu borjade det dessutom ljusna och man kunde se de fantastiska glaciarerna runt toppen och aven skymta toppen. Exakt kl 0600 tog jag och Dismes oss om forsta klattrare en dagen upp till toppen och den beromda skylten som forkunnar att man befinner sig pa Uhuru Peak 5 895 moh....kanslan var fantastisk, mina hander skakade av kylan och den tunna luften, solen gick precis upp over glaciarkanten.....vad jag inte visste var att jag hade den storsta anstrangingen framfor mig......nedstigningen! Fortsattning foljer....
fredag 17 december 2010
On top of the world!
Igar kl 23.30 paborjade jag toppbestigningen av Kili fran Barafu Camp pa 4550 meters hojd. Kl 0600 nadde jag och guiden Dismes toppen pa 5 695 m. Det var en fantasisk kansla att klattra och vandra enbart med hjalp av pannlampa och ett fantastiskt mansken. Vadret var kallt och klart och ca - 10. Efter toppbestigningen sa tog jag mig under dagen ner till Mweka Gate och ater till hotellet. Aterkommer med mer om det hela nar jag fatt sova igen lite tid, har varit vaken i strack sedan torsdag morgon kl 6....
uppdatering i Rebeckas blogg
http://textavretakloster.blogspot.com/2010/12/kilis-topp-i-soluppgangen-klockan-ar.html
Daniel ar nu pa vag ner for berget. Jag vet hur det gick med toppen men han far beratta det sjalv. Han har en vansinnigt lang vandring framfor sig idag, efter att redan ha vandrat hela natten utan att ha sovit mer an kanske ett par timmar.
Daniel uppdaterar bloggen nar han ar tillbaka pa platt mark.
Daniel ar nu pa vag ner for berget. Jag vet hur det gick med toppen men han far beratta det sjalv. Han har en vansinnigt lang vandring framfor sig idag, efter att redan ha vandrat hela natten utan att ha sovit mer an kanske ett par timmar.
Daniel uppdaterar bloggen nar han ar tillbaka pa platt mark.
torsdag 16 december 2010
Rebecka smygbloggar
Hej Daniels blogg.
Eftersom Daniel formodligen befinner sig pa Barafu Camp just nu, dar jag gissar pa att han precis har atit klart Alex finfina middag, i ljuset av roda stearinljus och mumsat i sig efterratts-mangon -sa far jag ta mig friheten att kapa hans blogg for en stund.
Det ar det fina med att ha skapat bloggen -jag hittar in i den nar Daniel befinner sig pa en narbelagen bergstopp.
(och ja, som alla redan fattar sa ar jag alltsa inte pa samma begstopp for egen del...)
Jag och Daniel skildes at i morse, strax efter att han hade atit upp sin frukost jag hade krakts upp det sista av min dito. Det var pa fenomenalt vackra Barranco Camp.
Jag at en macka vid 17-hugget, har pa Aishi Protea Hotel Machame, senast jag beholl nagon som helst foda var for tva dagars vandring sedan. Jag vet inte vad det ar for fel pa mig men jag fixade inte alls hojden den har gangen.
Daniel daremot hade kvar sin aptit anda upp pa gardagens hogsta 4600 moh dar han at sin och jag kraktes min lunch och i morse sag han fortfarande oforskamt frasch ut. Jag inser alltmer vilket kap till make jag gjort!
Sa for alla er som undrar hur det gar sa kan jag sammanfattningsvis beratta att Daniel klattrar pa Kilimanjaro, langs Machame Route som om det vore Tokarps-fjallet i Malmslatt det var fraga om, han ar stark som en traktor och uthallig som en gammal Land Rover och har ett glatt humor. -Aven pa narmare 5000 meters hojd, darefter vet jag inte med sakerhet.
Ikvall sover han ett par timmar pa Barafu Camp. Barafu betyder is och hela stallet beskrivs som ogastvanligt. Vid 23.30 kommer var snalle guide, Dismes och lika vanliga assistant guide, Alex att vacka honom med citronte. 30 minuter senare borjar de vandringen mot Afrikas hogsta punkt; Uhuru Peak. Uhuru betyder frihet. Fran Uhuru Peak ska de se solen vacka hela Afrika. Jag onskar naturligtvis innerligt att jag hade fatt vara med. Men nar det nu inte blev sa, sa ar jag sa otroligt mycket mera glad for att Daniel mar bra och orkar an jag ar ledsen over min egen oformaga att vara med.
Daniel ar en fin man att vara pa brollopsresa med. Man vet att man gift sig med ratt man nar man har krakts papaya genom nasan och gratit lite i sina svullna roda ogon och han anda sager att man ar sotast pa jorden. Det ar det egentligen ingen som kanske tror pa men formagan att kunna saga det med en sadan varme att jag for en stund kunde tro pa att det ar helt sant for honom. Da -om inte forr- da vet man att man har gjort ett riktigt kap!
Nu har jag slutat krakas, jag har duschat och luktar gott igen. Jag har atit en macka och druckit en kopp kaffe och for mig sjalv definierat lycka for en liten stund.
Allt handlar val om kontraster och relationer, i vissa stunder blir det an mer tydligt an i andra.
Imorgon bitti ska jag ga upp klockan 06 for att vanta pa soluppgangen och vara med i tanke och hjarta nar Daniel ser hela den afrikanska kontinenten vraka ut sig infor hans fotter.
Lycka.
 |
| Daniel pa Barranco Camp, redo for Barafu Camp och sedan Uhuru Peak. |
Eftersom Daniel formodligen befinner sig pa Barafu Camp just nu, dar jag gissar pa att han precis har atit klart Alex finfina middag, i ljuset av roda stearinljus och mumsat i sig efterratts-mangon -sa far jag ta mig friheten att kapa hans blogg for en stund.
Det ar det fina med att ha skapat bloggen -jag hittar in i den nar Daniel befinner sig pa en narbelagen bergstopp.
(och ja, som alla redan fattar sa ar jag alltsa inte pa samma begstopp for egen del...)
Jag och Daniel skildes at i morse, strax efter att han hade atit upp sin frukost jag hade krakts upp det sista av min dito. Det var pa fenomenalt vackra Barranco Camp.
Jag at en macka vid 17-hugget, har pa Aishi Protea Hotel Machame, senast jag beholl nagon som helst foda var for tva dagars vandring sedan. Jag vet inte vad det ar for fel pa mig men jag fixade inte alls hojden den har gangen.
Daniel daremot hade kvar sin aptit anda upp pa gardagens hogsta 4600 moh dar han at sin och jag kraktes min lunch och i morse sag han fortfarande oforskamt frasch ut. Jag inser alltmer vilket kap till make jag gjort!
Sa for alla er som undrar hur det gar sa kan jag sammanfattningsvis beratta att Daniel klattrar pa Kilimanjaro, langs Machame Route som om det vore Tokarps-fjallet i Malmslatt det var fraga om, han ar stark som en traktor och uthallig som en gammal Land Rover och har ett glatt humor. -Aven pa narmare 5000 meters hojd, darefter vet jag inte med sakerhet.
Ikvall sover han ett par timmar pa Barafu Camp. Barafu betyder is och hela stallet beskrivs som ogastvanligt. Vid 23.30 kommer var snalle guide, Dismes och lika vanliga assistant guide, Alex att vacka honom med citronte. 30 minuter senare borjar de vandringen mot Afrikas hogsta punkt; Uhuru Peak. Uhuru betyder frihet. Fran Uhuru Peak ska de se solen vacka hela Afrika. Jag onskar naturligtvis innerligt att jag hade fatt vara med. Men nar det nu inte blev sa, sa ar jag sa otroligt mycket mera glad for att Daniel mar bra och orkar an jag ar ledsen over min egen oformaga att vara med.
Daniel ar en fin man att vara pa brollopsresa med. Man vet att man gift sig med ratt man nar man har krakts papaya genom nasan och gratit lite i sina svullna roda ogon och han anda sager att man ar sotast pa jorden. Det ar det egentligen ingen som kanske tror pa men formagan att kunna saga det med en sadan varme att jag for en stund kunde tro pa att det ar helt sant for honom. Da -om inte forr- da vet man att man har gjort ett riktigt kap!
Nu har jag slutat krakas, jag har duschat och luktar gott igen. Jag har atit en macka och druckit en kopp kaffe och for mig sjalv definierat lycka for en liten stund.
Allt handlar val om kontraster och relationer, i vissa stunder blir det an mer tydligt an i andra.
Imorgon bitti ska jag ga upp klockan 06 for att vanta pa soluppgangen och vara med i tanke och hjarta nar Daniel ser hela den afrikanska kontinenten vraka ut sig infor hans fotter.
Lycka.
söndag 12 december 2010
Till topps!
Da var vi pa plats i Machme vid foten av Kili. Imorgon borjar vandringen och vi hoppas att na toppen pa fredag morgon. Resan ner gick minst sagt smartfritt och vi lamnade ett snostormigt Linkoping och via Amsterdam klev vi av pa ett 27 gradigt Kilimanjaro International Airport. Efter en natts somn har vi idag tagit det lugnt pa hotellet och packat om alla grejor infor bestigningen. VId frukosten i morse motte vi tva svenska killar som kom ner fran toppen igar och de sag ganska vissna ut. Den ena av dem hade fatt baras ner fran toppen pga hojdsjuka och han hade ingen koll alls berattade han. Vadret har tydligen varit ganska ostadigt med en del regn och sno men vi hoppas pa lite battre vader sa man slipper gi i ett regn och snomoln i 6 dagar. Rebecka har en lite mer utforlig beskrivning av dagen pa sin blogg textavretakloster.blogspot.com som ni kan lasa om ni vill veta lite mer...!
Till topps!!
Till topps!!
söndag 28 november 2010
En shot Kolera någon!?
Magsjuka är ingen höjdare, och på hög höjd utan toalett och möjlighet till ombyte är det en direkt katastrof. Risken är tyvärr ganska överhängande att man under drygt 3 veckor i Afrika åker på någon form av magåkomma. Nu har jag dock sett till att inte åka på Kolera i alla fall. Dukoral är ett drickvaccin som ger 85% skydd mot Kolera och igår blev det en första shot av lite försvagade kolerabakterier...smaskens!
Botten upp!!!
lördag 27 november 2010
Bestigningschema på Kili...
Har fått lite frågor om hur dagsetapperna ser ut när man bestiger Kili, jag tänkte därför berätta lite hur vårt schema ser ut för själva bestigningen.
Vårt flyg anländer Kilimanjaro International Airport( ja det finns en sån) sent på kvällen och vi har därför bokat in oss på ett hotell som ligger vid foten av berget. Vi hade först planer på att börja bestigningen redan nästa morgon men efter lite funderande har vi bestämt oss för att stanna en extra dag på hotellet innan vi börjar bestigningen. Vi behöver packa om all utrustning och troligtvis är vi inte superpigga efter att ha rest långt.
Bestigningen är cirka 100 km i rent promenadavstånd eftersom man traskar runt halva berget för att kunna nå toppen, då det ligger ett antal svårbestigna glaciärer runt själva vulkankratern. Glaciärisen är för porös och farlig att klättra upp för vilket gör att man måste ta sig runt för att komma upp. Övernattningen sker i tält och vi hoppas att 5 nätter och 6 dagar räcker för att vi ska kunna nå toppen och kunna komma ner igen.
Dag 1: Bestigningen börjar vid Machame Gate på 1 490 möh och går denna dag mestadels genom den täta och mycket fuktiga regnskog som täcker bergets nedre delar. Enligt uppgift är det mycket fuktigt här och det regnar ofta mycket kraftigt. Efter 6-7 timmar har man tagit sig igenom regnskogen och då är det dags att slå läger vid Machame Camp på 2 980 möh.
Dag 2: Vaknar vi förhoppningsvis pigga och sugna på mer vandring som denna dag sker i ett kargt och stenigt landskap på bergkammar och i i flodraviner. Utsikten här ska enligt uppgift vara fantastisk. Under dag två passerar man vanligtvis molngränsen. Dagens slutmål är Shira Camp som ligger på 3 840 möh.
Dag 3: Denna dag brukar nästan alla känna av den höjdsjuka som man drabbas av på grund av denna tunna luften. Huvudvärk, uttorkning, magbesvär är mer regel än undantag. Detta brukar dock vara övergående men somliga får vända redan här för att de helt enkelt mår för kass. Denna sträcka är lite speciell för att man startar vid Shira Camp på 3 840 möh innan man fortsätter bestigning upp till Lava Tower på 4 630 möh innan man vänder ned igen till Barranco Camp på 3 950 möh. Man har med andra ord efter en hel dags vandring och klättring bara tagit sig upp cirka 110 höjdmeter. Detta är dock mycket bra för acklimatiseringen då luften nu börjar bli rejält tunn.
Dag 4: Från Barranco Camp går bestigningen vidare via Glaciärerna Karranga, Kersten och Decken och man passerar här även "last waterpoint" innan man når sista lägret som heter Barafu, som passande nog betyder is. Barafu Camp ligger på en liten platå på 4 550 möh. Här är det vanligtvis rejält ogästvänligt och temperaturen är inte sällan -20 på natten. På 4 500 meters höjd är syrenivån i luften ungefär hälften av vad den är vid havsnivån vilket gör vandringen rejält ansträngande, hjärtat måste alltså slå dubbelt så många slag för att få ut lika mycket syre till kroppens celler.
Dag 5: Efter endast ett par timmar sömn är det dags att stiga upp, vanligtvis redan vid midnatt. Detta för att man ska hinna upp till toppen innan solen går upp och värmer isen allt för mycket då den blir mycket porös och i princip omöjligt att ta sig fram på. Det är ungefär 7-8 timmars vandring i kolmörker till toppen och det enda ljus man har till sin hjälp är från pannlampor. Ytterligare ett skäl till att starta tidigt är att man ska ha möjlighet att se soluppgången från toppen. De som har haft förmånen att se soluppgången över savannen från toppen säger att det är helt fantastiskt. Efter en kort stund på toppen är det dags att vända ner igen. Beroende på snö och isläget kan den sista etappen se väldigt annorlunda ut beroende på säsong. Det kan vara allt från halvmetertjockt med snö, ren is eller rent av barmark på stora delar av sträckan. Efter en hel dags vandring har man nått ner till Mweka Camp för övernattning.
Dag 6: Regnskogen äntras återigen och passeras så troligtvis åker regnkläderna fram. Runt lunchtid eller på eftermiddagen når man slutligen Mweka Gate och man är äntligen nere.
Det låter ju tämligen överkomligt på pappret men om två veckor ska det göras också. Jag hoppas verkligen att jag får nöjet att stå på toppen men det finns inga garantier. Blir man skadad, höjdsjuk, magsjuk eller vädret är för dåligt kanske man helt enkelt inte når hela vägen upp, jag kommer dock inte ge mig i första taget!
Vårt flyg anländer Kilimanjaro International Airport( ja det finns en sån) sent på kvällen och vi har därför bokat in oss på ett hotell som ligger vid foten av berget. Vi hade först planer på att börja bestigningen redan nästa morgon men efter lite funderande har vi bestämt oss för att stanna en extra dag på hotellet innan vi börjar bestigningen. Vi behöver packa om all utrustning och troligtvis är vi inte superpigga efter att ha rest långt.
Bestigningen är cirka 100 km i rent promenadavstånd eftersom man traskar runt halva berget för att kunna nå toppen, då det ligger ett antal svårbestigna glaciärer runt själva vulkankratern. Glaciärisen är för porös och farlig att klättra upp för vilket gör att man måste ta sig runt för att komma upp. Övernattningen sker i tält och vi hoppas att 5 nätter och 6 dagar räcker för att vi ska kunna nå toppen och kunna komma ner igen.
Dag 1: Bestigningen börjar vid Machame Gate på 1 490 möh och går denna dag mestadels genom den täta och mycket fuktiga regnskog som täcker bergets nedre delar. Enligt uppgift är det mycket fuktigt här och det regnar ofta mycket kraftigt. Efter 6-7 timmar har man tagit sig igenom regnskogen och då är det dags att slå läger vid Machame Camp på 2 980 möh.
 |
| Barranco Camp-Ser stenigt och skönt ut |
Dag 3: Denna dag brukar nästan alla känna av den höjdsjuka som man drabbas av på grund av denna tunna luften. Huvudvärk, uttorkning, magbesvär är mer regel än undantag. Detta brukar dock vara övergående men somliga får vända redan här för att de helt enkelt mår för kass. Denna sträcka är lite speciell för att man startar vid Shira Camp på 3 840 möh innan man fortsätter bestigning upp till Lava Tower på 4 630 möh innan man vänder ned igen till Barranco Camp på 3 950 möh. Man har med andra ord efter en hel dags vandring och klättring bara tagit sig upp cirka 110 höjdmeter. Detta är dock mycket bra för acklimatiseringen då luften nu börjar bli rejält tunn.
Dag 4: Från Barranco Camp går bestigningen vidare via Glaciärerna Karranga, Kersten och Decken och man passerar här även "last waterpoint" innan man når sista lägret som heter Barafu, som passande nog betyder is. Barafu Camp ligger på en liten platå på 4 550 möh. Här är det vanligtvis rejält ogästvänligt och temperaturen är inte sällan -20 på natten. På 4 500 meters höjd är syrenivån i luften ungefär hälften av vad den är vid havsnivån vilket gör vandringen rejält ansträngande, hjärtat måste alltså slå dubbelt så många slag för att få ut lika mycket syre till kroppens celler.
 |
| Barafu Camp, någonstans i snön! |
Dag 6: Regnskogen äntras återigen och passeras så troligtvis åker regnkläderna fram. Runt lunchtid eller på eftermiddagen når man slutligen Mweka Gate och man är äntligen nere.
Det låter ju tämligen överkomligt på pappret men om två veckor ska det göras också. Jag hoppas verkligen att jag får nöjet att stå på toppen men det finns inga garantier. Blir man skadad, höjdsjuk, magsjuk eller vädret är för dåligt kanske man helt enkelt inte når hela vägen upp, jag kommer dock inte ge mig i första taget!
söndag 21 november 2010
Lördagsnöjet...varje lördag!
Det här med lata lördagar har egentligen aldrig varit min melodi, i alla fall inte hela lördagen. Så länge jag kan minnas så har lördag förmiddag varit vikt för träning med efterföljande lunch på stan. Det låter kanske inte så värst upphetsande eller avslappnande heller för den delen, men för mig är det kanske höjdpunkten på veckan.
För att lördagen ska bli fulländad så krävs det att träningspasset är av det hårdare slaget, så att man får den här sköna utmattade och avslappnade känslan efteråt. Igår blev det ett ganska tufft axelpass följt av ett riktigt tufft intervallpass på löpbandet. Intervallpasset bestod av 20 minuter uppdelat i 1 min löpning i 6 % motlut i en hastighet av 19 km/h följt av lätt jogg i 45 sek i 10 km/h innan det återigen är dags att höja hastigheten. Den sista intervallen brukar jag skoja till det lite genom att sätta löpbandet på maxhastighet och sedan springa så länge jag orkar.
När jag ska pressa mig eller springa i största allmänhet så har jag musik i lurar i öronen. För min del ser jag två stora fördelar med detta. För det första så sporras jag av den ganska hårda musik som jag brukar ha när jag springer, den har ett högt tempo vilket gör att jag lättare håller takten och inte sackar av vilket direkt märks i sådana fall. Den andra fördelen är faktiskt att jag slipper höra min egen andhämtning. För min del fungerar det så att jag blir tröttare när jag hör att andhämtningen är ansträngd. Jag har flera gånger blivit väldigt överraskad när jag tagit av mig lurarna direkt när jag sprungit klart. Det första som slår mig är att det är någon i gymmet som har stora problem att få i sig ordentligt med syre och låter som en hjärt-lung maskin, det andra som slår mig är att det är jag som låter. Jag har faktiskt märkt att ansträngningsnivån blir lägre när jag har musik i lurarna, givet allt annat lika.
Får jag säga det själv så gjorde jag bra ifrån mig på löpbandet och gick nöjd och dyngsur för att bli ännu blötare i duschen. Känslan när man har passerat duschen och tar några lugna minuter i omklädningsrummet innan man börjar piffa, det vill säga klä på sig, är nära nog oslagbar.
Det är ungefär då man känner hungern. I Linköping har vi ett relativt nyöppnat ställe som heter Hälsofreak. Som namnet antyder serverar de mat av det nyttigare slaget. När man tänker på ett ställe som serverar enbart nyttig mat kan jag hålla med att det inte direkt vattnas i munnen av blotta tanken, men här krossar Hälsofreak dessa fördomar ordentligt. Maten smakar fantastiskt och det är dessutom väl tilltagna portioner vilket uppskattas av en som jämt är hungrig. Man kan vanligtvis välja mellan en dagens, en uppsjö av olika wraps, smörgåsar, proteindrinkar och sallader där man själv får välja innehållet genom att peka på den väl tilltagna salladskylen. För den som är sugen på något sött så finns även bakverk, bars, proteindrinkar och annat smaskigt. Självfallet så är allt på restaurangen kaloriberäknat. Hälsofreak har så vitt jag kan bedöma blivit en succé och kommer man inte tidigt på lunchen så är det omöjligt att få ett bord. Men på lördagen är det lugnare och det är oftast hit vi letar oss efter ett rykande lördagspass på gymmet. När man sedan mätt och nytränad sjunker ned i soffan och slår på Premierleaguefotbollen dröjer det inte länge tills ögonen går i kors.
När jag ska pressa mig eller springa i största allmänhet så har jag musik i lurar i öronen. För min del ser jag två stora fördelar med detta. För det första så sporras jag av den ganska hårda musik som jag brukar ha när jag springer, den har ett högt tempo vilket gör att jag lättare håller takten och inte sackar av vilket direkt märks i sådana fall. Den andra fördelen är faktiskt att jag slipper höra min egen andhämtning. För min del fungerar det så att jag blir tröttare när jag hör att andhämtningen är ansträngd. Jag har flera gånger blivit väldigt överraskad när jag tagit av mig lurarna direkt när jag sprungit klart. Det första som slår mig är att det är någon i gymmet som har stora problem att få i sig ordentligt med syre och låter som en hjärt-lung maskin, det andra som slår mig är att det är jag som låter. Jag har faktiskt märkt att ansträngningsnivån blir lägre när jag har musik i lurarna, givet allt annat lika.
Får jag säga det själv så gjorde jag bra ifrån mig på löpbandet och gick nöjd och dyngsur för att bli ännu blötare i duschen. Känslan när man har passerat duschen och tar några lugna minuter i omklädningsrummet innan man börjar piffa, det vill säga klä på sig, är nära nog oslagbar.
Det är ungefär då man känner hungern. I Linköping har vi ett relativt nyöppnat ställe som heter Hälsofreak. Som namnet antyder serverar de mat av det nyttigare slaget. När man tänker på ett ställe som serverar enbart nyttig mat kan jag hålla med att det inte direkt vattnas i munnen av blotta tanken, men här krossar Hälsofreak dessa fördomar ordentligt. Maten smakar fantastiskt och det är dessutom väl tilltagna portioner vilket uppskattas av en som jämt är hungrig. Man kan vanligtvis välja mellan en dagens, en uppsjö av olika wraps, smörgåsar, proteindrinkar och sallader där man själv får välja innehållet genom att peka på den väl tilltagna salladskylen. För den som är sugen på något sött så finns även bakverk, bars, proteindrinkar och annat smaskigt. Självfallet så är allt på restaurangen kaloriberäknat. Hälsofreak har så vitt jag kan bedöma blivit en succé och kommer man inte tidigt på lunchen så är det omöjligt att få ett bord. Men på lördagen är det lugnare och det är oftast hit vi letar oss efter ett rykande lördagspass på gymmet. När man sedan mätt och nytränad sjunker ned i soffan och slår på Premierleaguefotbollen dröjer det inte länge tills ögonen går i kors.
torsdag 18 november 2010
Vilse i funktionsdjungeln!?
Gore-Tex, Pac-Lite, Pro Shell, Soft-Shell, Entrant-DT, Dermizax, Proof, Hydratic, Helly Tech, Polar Tech, Coreloft, Primaloft, G1000....och så vidare i mer eller mindre all oändlighet. Detta är bara ett litet exempel på funktionsmaterial som finns på marknaden. Dessutom utger sig nästan alla för att vara optimala och bäst. Det påminner mig lite om kosttillskottsbranschen som alltid har "Den Optimala formulan" Eller "Den fulländade mixen av..." Vilket är ganska komiskt då det bara kan finnas en som är bäst och ännu roligare blir det när den redan "Optimala sammansättningen" kommer i en ny och förbättrad version. Helt otroligt egentligen. När det gäller kosttillskott så blir det ohejdbart roligt när alla påståenden följs av ett * som hänvisar till en minitext som säger " Detta påstående är inte utvärderad av Livsmedelsverket eller liknande myndighet" eller "Effekten av denna produkt är inte fastställd i de doser som rekommenderas"
Nog om detta, det här inlägget ska handla om funktionskläder som verkligen lever upp till ordspråket att det inte finns något dåligt väder. När jag träffade min fru så var min garderob ekande tom på funktionella kläder, ja förutom de som enbart kan användas i stan, på krogen eller på gymmet. Mitt urval när det skulle arrangeras uteaktiviteter bestod mest i ett par trasiga jeans, urgångna gymnatikskor och någon huvtröja från förr. Nu för tiden ser det dock helt annorlunda ut.
Till min stora förfäran upptäckte jag snabbt att funktionskläder är galet dyrt. För en högkvalitativ jacka kan man lätt få betala 5 000-6 000 kr och en helt vanlig fleece hos ett etablerat märke ligger ledigt på 1 500 kr. Vad gör man då för att lägga vantarna på bra kläder som håller vad de lovar utan att det blir ett gigantiskt hål i plånboken? Ett givet tips är att handla på rea, det brukar gå att göra ordentliga fynd på underställ och vinterkläder på vårkanten. Har man vägarna förbi USA så rekommenderas ett besök i en friluftsbutik eller sportaffär då priserna på funktionskläder är 40-50% lägre i USA än i Sverige. Det sista kanske mest handgripliga tipset är att man faktiskt kan fuska med visa typer av kläder.
När man ska ut på strapatser rekommenderas att man klär sig efter lager-på-lager principen. Hur många lager man ska klä sig i är självfallet beroende av årstid och aktivitet. Mitt tips här är att man satsar ordentligt på baslagret som är närmast kroppen samt ytterlagret. Mellanlagren är förvisso viktiga men här går det att välja enklare alternativ till lägre kostnad.
Baslagret: Baslagret är det du har närmast kroppen. Det har som uppgift att hålla dig varm och torr, transportera bort svett och hålla dig skapligt fräsch. Här är rent syntetmaterial bannlyst. Det som gäller här är ull, eller ullfrotté. Ull har den fantastiska egenskapen att det håller sig torrt och varmt länge. När jag först hörde om att ha ull som underställ började det klia på kroppen vid blotta tanken. Det visade sig dock att den typen av ull som används ( vanligtvis Merinoull, ullfrotté, eller ull i kombination med syntet) är helt klifri, tack och lov! Understället ska även kunna användas i långa perioder utan att tas av, då krävs det att materialet har en förmåga att leda bort svett och vara mer eller mindre luktfritt. För vår del kanske det rör sig om 2-3 dagar i sträck utan att få av sig understället vilket inte är så farligt men jag har hört om personer som har haft på sig understället i veckor i sträck på expeditioner och då haft problem att få av sig understället då kroppshåret har vuxit fast i ullen. Det ska tydligen vara som att dra av sig ett gigantiskt plåster....låter skönt! Jag har hur som helst satsat på ett underställ från Helly Hansen
Mellanlager/ren har som uppgift att hålla värmen och här kan man faktiskt hitta relativt billiga fleecealternativ som duger bra. Intersport och Stadium har ett stort urval.
Ytterlagret: Har som uppgift att hålla vädret ute helt enkelt. Att ytterlagret är vattentätt, är smidigt, stryktåligt, och har en andande funktion är en förutsättning. Det är just ytterplaggen eller skalplaggen som de också kallas som är så infernaliskt dyra. Problemet här är att jackan och byxorna ska ha många funktioner i ett. Den ska hålla dig torr från utsidan, men även från insidan. Det gör att den inte får släppa in regn men måste kunna släppa ut värme och fukt. Det är här membranen av olika slag kommer in, exempelvis originalet Gore- Tex. Gore-Tex är ett membran som består av mikroskopiska hål som är för små för att släppa igenom vattendroppar men tillräckligt stora för att släppa igenom vattenånga. Detta skapar den så kallade "andasfunktion" Den är alltså vattentät men släpper ut kroppsvärmen och svetten.
Hur bra membranet än är så klarar det inte att ventilera dig helt vilket gör att skalplaggen ofta har vädringdragkedjor som man kan öppna för att släppa ut värme. Förutom att vara vattentätt och kunna andas så måste materialet vara slitstarkt och stryktåligt då man ofta bär tungt i form av ryggsäck och dessutom klättrar omkring på vassa stenar eller i annan ogästvänlig terräng.
Just detta med vattentätt är omdiskuterat. Med vattentätt menas rent tekniskt att plagget ska tåla en vattenpelare på 5 000 mm, dvs ett vattentryck på 5 meter. Detta är den standard som måste uppnås för att få kalla ett plagg vattentätt. Problemet är att en vattenpelare på 5 000 mm inte alls är att betrakta som vattentätt rent praktiskt. När tryck uppstår på exempelvis knän eller byxbak då man sätter sig på blött underlag visar sig det vattentäta plagget inte alls vara vattentätt. De riktigt högkvalitativa skalplaggen har en vattenpelare på 10 000 -20 000 mm och tål riktigt tuffa tag, tyvärr så kostar de därefter.
För min del har jag satsat på två olika skaljackor, En från Lundhags som heter Hybrid och en från
Arc´teryx som är av Anoraktyp. Lundhagsjackan har ett mebranmaterial som heter Entrant -DT och
Arc´teryxen har Gore-Tex Paclite membran. När det gäller skalbyxor så har jag valt ett par tunna från Norröna som heter Falketind och är av Gore-Tex Paclite typ. Rena grekiska eller? Man hör ofta att någon har ett par Gore-Tex byxor eller en Gore-Tex jacka vilket inte helt sällan har visat sig bestå av något annat vattentätt membran. Gore-Tex har kommit att sätta branchstandarden med sina membran vilket har lett till att många helt enkelt säger Gore-Tex när det egentligen menar skalkläder. Det är lite som med Inlines och Rollerblades. Rollerblades är ett Inlinesmärke men många menar Inlines när de säger Rollerblades. Glasklart va!?
Nog om detta, det här inlägget ska handla om funktionskläder som verkligen lever upp till ordspråket att det inte finns något dåligt väder. När jag träffade min fru så var min garderob ekande tom på funktionella kläder, ja förutom de som enbart kan användas i stan, på krogen eller på gymmet. Mitt urval när det skulle arrangeras uteaktiviteter bestod mest i ett par trasiga jeans, urgångna gymnatikskor och någon huvtröja från förr. Nu för tiden ser det dock helt annorlunda ut.
Till min stora förfäran upptäckte jag snabbt att funktionskläder är galet dyrt. För en högkvalitativ jacka kan man lätt få betala 5 000-6 000 kr och en helt vanlig fleece hos ett etablerat märke ligger ledigt på 1 500 kr. Vad gör man då för att lägga vantarna på bra kläder som håller vad de lovar utan att det blir ett gigantiskt hål i plånboken? Ett givet tips är att handla på rea, det brukar gå att göra ordentliga fynd på underställ och vinterkläder på vårkanten. Har man vägarna förbi USA så rekommenderas ett besök i en friluftsbutik eller sportaffär då priserna på funktionskläder är 40-50% lägre i USA än i Sverige. Det sista kanske mest handgripliga tipset är att man faktiskt kan fuska med visa typer av kläder.
När man ska ut på strapatser rekommenderas att man klär sig efter lager-på-lager principen. Hur många lager man ska klä sig i är självfallet beroende av årstid och aktivitet. Mitt tips här är att man satsar ordentligt på baslagret som är närmast kroppen samt ytterlagret. Mellanlagren är förvisso viktiga men här går det att välja enklare alternativ till lägre kostnad.
 |
| Hellykille, ej att förväxla med Helyllekille |
Mellanlager/ren har som uppgift att hålla värmen och här kan man faktiskt hitta relativt billiga fleecealternativ som duger bra. Intersport och Stadium har ett stort urval.
Ytterlagret: Har som uppgift att hålla vädret ute helt enkelt. Att ytterlagret är vattentätt, är smidigt, stryktåligt, och har en andande funktion är en förutsättning. Det är just ytterplaggen eller skalplaggen som de också kallas som är så infernaliskt dyra. Problemet här är att jackan och byxorna ska ha många funktioner i ett. Den ska hålla dig torr från utsidan, men även från insidan. Det gör att den inte får släppa in regn men måste kunna släppa ut värme och fukt. Det är här membranen av olika slag kommer in, exempelvis originalet Gore- Tex. Gore-Tex är ett membran som består av mikroskopiska hål som är för små för att släppa igenom vattendroppar men tillräckligt stora för att släppa igenom vattenånga. Detta skapar den så kallade "andasfunktion" Den är alltså vattentät men släpper ut kroppsvärmen och svetten.
Hur bra membranet än är så klarar det inte att ventilera dig helt vilket gör att skalplaggen ofta har vädringdragkedjor som man kan öppna för att släppa ut värme. Förutom att vara vattentätt och kunna andas så måste materialet vara slitstarkt och stryktåligt då man ofta bär tungt i form av ryggsäck och dessutom klättrar omkring på vassa stenar eller i annan ogästvänlig terräng.
Just detta med vattentätt är omdiskuterat. Med vattentätt menas rent tekniskt att plagget ska tåla en vattenpelare på 5 000 mm, dvs ett vattentryck på 5 meter. Detta är den standard som måste uppnås för att få kalla ett plagg vattentätt. Problemet är att en vattenpelare på 5 000 mm inte alls är att betrakta som vattentätt rent praktiskt. När tryck uppstår på exempelvis knän eller byxbak då man sätter sig på blött underlag visar sig det vattentäta plagget inte alls vara vattentätt. De riktigt högkvalitativa skalplaggen har en vattenpelare på 10 000 -20 000 mm och tål riktigt tuffa tag, tyvärr så kostar de därefter.
För min del har jag satsat på två olika skaljackor, En från Lundhags som heter Hybrid och en från
Arc´teryx som är av Anoraktyp. Lundhagsjackan har ett mebranmaterial som heter Entrant -DT och
Arc´teryxen har Gore-Tex Paclite membran. När det gäller skalbyxor så har jag valt ett par tunna från Norröna som heter Falketind och är av Gore-Tex Paclite typ. Rena grekiska eller? Man hör ofta att någon har ett par Gore-Tex byxor eller en Gore-Tex jacka vilket inte helt sällan har visat sig bestå av något annat vattentätt membran. Gore-Tex har kommit att sätta branchstandarden med sina membran vilket har lett till att många helt enkelt säger Gore-Tex när det egentligen menar skalkläder. Det är lite som med Inlines och Rollerblades. Rollerblades är ett Inlinesmärke men många menar Inlines när de säger Rollerblades. Glasklart va!?
 |
| Lundhags Hybridjacka fungerar som synes även på Schnauzerbärar promenad |
lördag 13 november 2010
USA tur och retur och tur och retur...
Då var man hemma igen efter ytterligare en sväng till USA, har haft det fantastiska nöjet att besöka New York två gånger på 3 veckor. Första resan firades min fars födelsedag i New York och höjdpunkten på den resan var nog en helikoptertur runt Manhattan. Kändes lätt overkligt att hoovra över frihetsgudinnan.
Andra varvet var vi bjudna på bröllop på Hogwarths....jag menar Princeton. Arkitekturen på Princeton University är slående lik Hogwarths i Harry Potter, inte direkt svårt att förstå var JK Rowling har fått sin inspiration ifrån. Jag hade inte direkt blivit förvånad om jag fått ducka för en kvastflygande student eller om Dumbledore traskat förbi. Minst sagt fascinerade att strosa omkring och bland alla institutioner och dorms som är donerade av täta före detta studenter. Det senaste tillskottet till Campus är exempelvis donerat av Meg Whitman som är Kaliforniens nya guvernör och fd VD på Ebay, hon hostade upp den nätta summan av ca 500 miljoner kr för att bekosta Whitman auditorium.Princeton University är ett av de klassiska amerikanska högprestigeuniversiteten och är en medlem av Ivy League. Ivy League är samlingsnamnet för 8 höprestigeuniversitet i USA som alla rankas i världstoppen i fråga om utbildning, forskning etc. Namnet Ivy League kommer sig av den murgröna som växer på många av de byggnader som finns på universitetens Campus. 29 nobelpristagare, 3 presidenter, ett dussintal ministrar, ett gäng astronauter och sist men inte minst Albert Einstein har varit verksamma vid Princeton University, och så Emma och Bob då förstås.
Bröllopet var mycket trevligt och hölls i ett av husen som tillhörde Princeton Universit. Emma och Bob är två riktigt sköna personer. Förutom att de är smarta doktorer inom helt obegripliga ämnen, Kemi och klassisk arkeologi, så är de dessutom mycket förtjusta i JRR Tolkien och hans berättelser, det var därför inte helt förvånande att texter från The Hobbit citerades på bröllopet. Jag är mycket glad att jag har fått lära känna dem (tack Rebecka). Emma har många strängar på sin lyra och är en fantastisk sångerska, hon sjöng bland annat på vårt bröllop i somras vilket vi är mycket tacksamma och glada för.
Vi hann även med att köra 36 timmar powershopping i NY och dessutom fira vår 4-års dag med en smaskig middag på Pastis i Meatpacking District. Har ni vägarna förbi Pastis så rekommenderas deras Steak Frites med Bearnaise. Den gamla klassikerna har förmodligen aldrig smakat bättre än just där.
Idag är det 4 veckor kvar tills det är upp till bevis och det börjar så smått dra ihop sig. Det mesta i utrustningsväg är införskaffat och träningen rullar på bra. I morgon så tänkte jag ge mig på ett försök att pressa tiden på milen om underlaget tillåter......
söndag 31 oktober 2010
Källarmys och summering av veckans träning....kastrationsångest på spinningcykeln!
70-tals fenomenet gillestuga är otroligt underskattat. Ni vet det där rummet ens kompisar med källare hade. Det fanns ofta någon form av sittgrupp, en TV och inte helt sällan en murad öppen spis. På sommaren var gillestugan alltid sådär källarsval men på hösten och vintern så var det gemytens högborg. Då vi haft den stora lyckan att flytta in i just ett sådant 70-tals hus med tillhörande gillestuga känns hösten inte lika mörk och ruggig, för vi har ju vår gillestuga. Höstens första brasa är precis tänd och kvällen till ära får skumtomtar på en pinne duga då vi inte har några Marschmallows att avnjuta.
Nu har veckan inte bara bestått av häng i gillestugan utan även en del träning, eller för att vara ärlig, mycket träning. Sedan vi kom hem från USA för snart 3 veckor sedan lade jag upp ett riktigt tufft träningsschema fram till vi ska iväg på nästa tripp till USA, det vill säga nu på torsdag. Tanken har varit att jag ska ligga på en riktigt hög belastning både på styrketräning och konditionsträningen under dessa tre veckor för att sedan få en naturlig vila och återhämtning under de 5 dagar vi är på andra sidan Atlanten.
Veckan har bestått av 5 st pass löpning, 6 pass styrka och 1 Pass Spinning. Just det där med Spinning var en smärtsam upplevelse, och jag kom plötsligt ihåg varför det var 10 år sedan jag senast satte mig på en stenhård cykelsadel inomhus. Inget ont om spinning som faktiskt verkar ganska roligt och givande om det inte vore för den sinnessjuka smärta som uppkommer i de mer delikata delarna efter bara några minuters intensivt trampande på den lilla cykeln. Varje moment som innehöll stående cykling kändes som en befrielse då kastrationsångesten gav med sig under några, men ack så värdefulla sekunder, innan man återigen skulle möta smärtan på cykelsadeln. Det där med fåniga vadderade byxor känns helt plötsligt inte lika fånigt längre. Jag har lovat mig själv att ge spinningen några gånger och sedan får vi väl se om jag blir frälst och köper vadderade byxor.
Nu har veckan inte bara bestått av häng i gillestugan utan även en del träning, eller för att vara ärlig, mycket träning. Sedan vi kom hem från USA för snart 3 veckor sedan lade jag upp ett riktigt tufft träningsschema fram till vi ska iväg på nästa tripp till USA, det vill säga nu på torsdag. Tanken har varit att jag ska ligga på en riktigt hög belastning både på styrketräning och konditionsträningen under dessa tre veckor för att sedan få en naturlig vila och återhämtning under de 5 dagar vi är på andra sidan Atlanten.
Veckan har bestått av 5 st pass löpning, 6 pass styrka och 1 Pass Spinning. Just det där med Spinning var en smärtsam upplevelse, och jag kom plötsligt ihåg varför det var 10 år sedan jag senast satte mig på en stenhård cykelsadel inomhus. Inget ont om spinning som faktiskt verkar ganska roligt och givande om det inte vore för den sinnessjuka smärta som uppkommer i de mer delikata delarna efter bara några minuters intensivt trampande på den lilla cykeln. Varje moment som innehöll stående cykling kändes som en befrielse då kastrationsångesten gav med sig under några, men ack så värdefulla sekunder, innan man återigen skulle möta smärtan på cykelsadeln. Det där med fåniga vadderade byxor känns helt plötsligt inte lika fånigt längre. Jag har lovat mig själv att ge spinningen några gånger och sedan får vi väl se om jag blir frälst och köper vadderade byxor.
fredag 29 oktober 2010
Bootcamp
Det är inte ofta vädret är FÖR bra i Oktober, men nu är faktiskt fallet så. Vi hade hoppat på ett par minusgrader nattetid, gärna frost och ruggigt i största allmänhet, men icke! Våra planer för helgen var att vi skulle ut i den Östgötska vildmarken och tälta och testa lite material inför resan. Det är liksom lite trist att märka att understället inte håller måttet, kängorna skaver eller att sovsäcken inte alls håller värmen i ett antal minusgrader när är man väl är på väg uppför berget. Vi har helt enkelt fått skjuta fram vår testhelg några helger när klimatet är lite mer vintrigt.
Kängorna blir emellertid knappast väl ingångna av att vänta så idag snördes de på för en sväng i terrängen.
Om man ska lyfta fram något enskilt som är extra viktigt när man ska ut och vandra så är det tveklöst skodonen, vilket jag bittert fick erfara i somras när vi fjällvandrade. På väg mellan Blåhammaren och Storerikvollen började jag känna ett visst skav på ovansidan av foten. Ett par timmar senare var smärtan så outhärdlig att det var omöjligt att gå vidare med kängorna, så jag fick byta till ett par gymnastikskor. Att gå med gymnastikskor i kuperade stenig terräng men 25 kg ryggsäck är inte direkt någon höjdare det heller men valet var lätt då jag var beredd att amputera foten hellre än att ta ett steg till i kängorna. När vi väl nådde etappens mål kunde jag konstatera att en 1 cm hög knöl hade formats på foten och den har nu 3 månader senare precis försvunnit och smärtan är borta.
Jag hade helt enkelt inget annat väl än att köpa ett par nya kängor. Efter noga efterforskande och mycket provande föll valet till slut på ett par Lundhags Syncro High som nu gås in för glatta livet.
Om man ska lyfta fram något enskilt som är extra viktigt när man ska ut och vandra så är det tveklöst skodonen, vilket jag bittert fick erfara i somras när vi fjällvandrade. På väg mellan Blåhammaren och Storerikvollen började jag känna ett visst skav på ovansidan av foten. Ett par timmar senare var smärtan så outhärdlig att det var omöjligt att gå vidare med kängorna, så jag fick byta till ett par gymnastikskor. Att gå med gymnastikskor i kuperade stenig terräng men 25 kg ryggsäck är inte direkt någon höjdare det heller men valet var lätt då jag var beredd att amputera foten hellre än att ta ett steg till i kängorna. När vi väl nådde etappens mål kunde jag konstatera att en 1 cm hög knöl hade formats på foten och den har nu 3 månader senare precis försvunnit och smärtan är borta.Jag hade helt enkelt inget annat väl än att köpa ett par nya kängor. Efter noga efterforskande och mycket provande föll valet till slut på ett par Lundhags Syncro High som nu gås in för glatta livet.
måndag 25 oktober 2010
Barhäng på hög nivå!
Det finns säkerligen en mängd trevliga barer i Afrika man kan besöka och få sig en stänkare, jag tänkte dock hålla mig till en annan typ av bar(s), i alla fall under bestigningen av Kilimanjaro.
De som känner mig vet att jag är av den hungriga typen och lätt blir ganska grinig om jag inte får äta ungefär var tredje timma. För att råda bot på detta, och visa hänsyn till min omgivning, fann jag för några år sedan till min(och min omgivnings) stora glädje vilket fantastiskt mellanmål en proteinbar kan vara. Genom åren har 100-tals bars avnjutits under biobesök, på stränder, på flygplan, ja kort och gott överallt om jag ska vara ärlig. Det är helt enkelt ett fulländat portabelt mellanmål. Det här har visat sig vara en helt främmande fenomen för personer som inte tränar eller har kommit i kontakt med proteinbars tidigare.
Nu finns det dock en hake, de små godbitarna är galet dyra, och värda sin vikt i guld. I Sverige får man betala mellan 30 och 40 kr för en kvalitets bar, vilket självfallet är helt hutlöst. Det finns mindre dyra bars men då är de fullt jämförbara med Snickers, det vill säga fullständigt otjänliga som mellanmål och hamnar på godiskontot istället. En bra mellanmålsbar ska innehålla en hög andel protein, en relativt låg andel fett och i princip inget socker (kolhydrater). En bar med snabba kolhydrater (socker) ska endast ätas direkt efter träning eller som lördagsgodis, och då finns det i ärlighetens namn båda billigare och godare alternativ. Den perfekta mellanmålsbaren ska ge ungefär 25-35 gram protein, 5-10 gram fett och max 5 gram socker. Detta kommer att göra att du håller dig mätt under en längre period samt att ditt blodsocker inte skjuter i höjden för att sedan dyka ner i källaren och få dig att gå in i sockerkoma!
Utbudet på bars i Sverige är klart begränsat och faktiskt ganska dåligt, och om man lyckas få tag på bra bars så är de som redan nämnts svindyra. Som tur är har jag haft förmånen resa till USA en del de senaste åren och föga förvånande är utbudet och priserna där helt annorlunda. Jag är här och nu beredd att utropa USA till proteinbarsens förlovade land. Gå in på valfri hälsokostbutik i USA, de finns i nästan varje gathörn, och du kommer finna 10-tals hyllmeter med de små guldklimparna. Lyckan är dessutom fullständig när man finner att priset är lite drygt hälften av vad de kostar i Sverige, så det brukar bli en 4-5 lådor á 12 bars som gör resan tillbaka över Atlanten.
Under den långa vägen upp på Kilimanjaro kommer barsen att vara guld värda. Det gäller att hela tiden få i sig tillräckligt med energi för att orka hela vägen upp, och här kommer säkerligen en och annan godisbit och snabb kolhydrat att anvnjutas för att hålla ångan uppe. Proteinbarsens primära uppgift kommer att vara att fylla på med byggmaterial (protein) i kroppen för att laga de förslitningar och skador som bildas på muskler och annan vävnad under bestigningen. De kommer även att se till så att blodsockret hålls på en jämn nivå vilket ökar möjligheterna att nå toppen utan allt för mycket gråt och tandagnisslan. Förutom att göra nytta så mättar de förvånansvärt bra och är chockerande goda....i alla fall för att vara nyttiga!
De som känner mig vet att jag är av den hungriga typen och lätt blir ganska grinig om jag inte får äta ungefär var tredje timma. För att råda bot på detta, och visa hänsyn till min omgivning, fann jag för några år sedan till min(och min omgivnings) stora glädje vilket fantastiskt mellanmål en proteinbar kan vara. Genom åren har 100-tals bars avnjutits under biobesök, på stränder, på flygplan, ja kort och gott överallt om jag ska vara ärlig. Det är helt enkelt ett fulländat portabelt mellanmål. Det här har visat sig vara en helt främmande fenomen för personer som inte tränar eller har kommit i kontakt med proteinbars tidigare.
Nu finns det dock en hake, de små godbitarna är galet dyra, och värda sin vikt i guld. I Sverige får man betala mellan 30 och 40 kr för en kvalitets bar, vilket självfallet är helt hutlöst. Det finns mindre dyra bars men då är de fullt jämförbara med Snickers, det vill säga fullständigt otjänliga som mellanmål och hamnar på godiskontot istället. En bra mellanmålsbar ska innehålla en hög andel protein, en relativt låg andel fett och i princip inget socker (kolhydrater). En bar med snabba kolhydrater (socker) ska endast ätas direkt efter träning eller som lördagsgodis, och då finns det i ärlighetens namn båda billigare och godare alternativ. Den perfekta mellanmålsbaren ska ge ungefär 25-35 gram protein, 5-10 gram fett och max 5 gram socker. Detta kommer att göra att du håller dig mätt under en längre period samt att ditt blodsocker inte skjuter i höjden för att sedan dyka ner i källaren och få dig att gå in i sockerkoma!
Utbudet på bars i Sverige är klart begränsat och faktiskt ganska dåligt, och om man lyckas få tag på bra bars så är de som redan nämnts svindyra. Som tur är har jag haft förmånen resa till USA en del de senaste åren och föga förvånande är utbudet och priserna där helt annorlunda. Jag är här och nu beredd att utropa USA till proteinbarsens förlovade land. Gå in på valfri hälsokostbutik i USA, de finns i nästan varje gathörn, och du kommer finna 10-tals hyllmeter med de små guldklimparna. Lyckan är dessutom fullständig när man finner att priset är lite drygt hälften av vad de kostar i Sverige, så det brukar bli en 4-5 lådor á 12 bars som gör resan tillbaka över Atlanten.
Barskåpet efter den senaste USA-trippen
lördag 23 oktober 2010
Träning en viktig del av livet!
Träning och god fysisk (och psykisk) förmåga är en förutsättning för att kunna bestiga berg. Nu har jag inte helt plötsligt kommit på att jag ska börja träna för att jag ska bestiga Kilimanjaro, utan snarare tvärt om. Jag har äntligen fått ett mål och en nytta med min träning.
Som liten kille var jag i ärlighetens namn ganska lat. Jag tog gärna en genväg i Hellgrenshagens 2,5 kilometersspår när man blev tvingad till terränglöpning på gymnastiken eller på fotbollsträningen och jag maskade gärna när vi körde den berömda idioten. Någon gång på högstadiet hände emellertid något. Jag styrde upp kosten och började bli allt mer intresserad av styrketräning eller "att lyfta skrot" som det hette på den tiden. En stor del i detta har definitivt min far som redan på 80-talet regelbundet besökte gym och prenumererade på tidningen "Bodybuilding och Kraftsport" som sedan bytte namn till "B&K" och numera heter "Body". I pappas bokhylla låg ett antal årsupplagor av dessa litterära mästerverk där man kunde läsa om allt från hur man tränade bröst till hur man fick tvärribbor på främre benmusklerna. Tidningen beskrev inte enbart hur man skulle utföra diverse övningar utan gav även kostråd och marknadsförde kosttillskott. Självklart blev man inspirerad av de brun-utan-sol-gula männen i minimala kalsonger som hade gigantiska muskler och alltid ( i alla fall på alla bilderna) omgav sig av likaledes vältränade tjejer i minimala bikinis.
Jag fann snabbt att pappas skivstång och hemmaträningsbänk inte skulle räcka långt om man ville bli som killarna i tidningen så jag önskade mig ett gymkort i födelsedagspresent på min 15-årsdag. Min önskan slog in och jag fick ett 10 gångs klippkort på ett av stadens nyöppnade gym. Jag var överlycklig och fullt övertygad om att jag skulle vara riktigt vältränad och ha byggt upp en god fysik efter att ha utnyttjat alla tio gångerna. Ack vad jag bedrog mig. Min besvikelse var stor och jag bestämde mig för att byta gym, för det var säkert där felet låg. Min kompis Andreas och jag köpte då var sitt 3 månaderskort på stadens byggargym nummer 1, Casall. Vi drog igång med träningen och kände oss inspirerade, vi förde träningsdagbok, satte upp mål och köpte proteinpulver, men vi, eller framförallt jag blev återigen besviken. Det visade sig att mitt mål att gå upp 5 kilo muskler och öka bicepsmåttet med 5 cm inte infriades på 3 månader. Man kan ju såhär i efterhand undra hur tusan man tänkte när man satte upp dessa mål men de kändes av någon anledning högst realistiska då. Trots att jag inte var i närheten av att infria mina mål så fortsatte jag att träna styrketräning och nu har det gått hissnande 19 år sedan jag för första gången tog mina första stapplande steg på gymmet i förd ett alldeles för stort linne och en flaska med sportdrycken Isostar som man trodde skulle göra underverk. Träning och en god kosthållning har allt sedan dess varit en stor del av mitt liv. Under många år tränade jag enbart styrketräning ( förutom diverse bollsporter) men på senare år har jag även kompletterat med en hel del kondition och förbränningsträning.
Mitt nuvarande träningsupplägg består varje vecka av 4-5 styrketräningspass av relativ tung karaktär. Det vill säga, 6-8 repetitioner per set och varje muskelgrupp tränas i 10-15 set. Styrketräningen sker vanligtvis tillsammans med min kompis Zoran, mer känd som Mr Biceps. Fördelen att träna med en träningspartner är att man kan pressa sig lite ytterligare och få hjälp med de sista repetitioner som annars skulle vara omöjliga.
Förutom styrketräningen så blir det även en del konditionsträning. Jag siktar på att köra 4-5 konditionspass i veckan fram till bestigningen av Kilimanjaro och här varierar jag allt från korta backintervallpass med blodsmak i munnen till lugnare löpning över en längre tid. Jag siktar även på att en gång i veckan genomföra ett maxlopp på 10 km där jag tar ut mig allt jag har. Detta gör jag definitivt inte för att det är angenämt utan för att det på ett bra sätt ger svart på vitt om jag har förbättrat mig från vecka till vecka. Jag försöker att ha minst en dag varje vecka då jag vilar helt från träning.
Träning är en viktig del av mitt liv och det har kommit att bli ett naturligt inslag i vardagen. När man läser ovanstående text ser det lätt ut som att jag inte gör något annat än tränar och att det tar mycket tid i anspråk, visst tar det en del tid men istället för att åka hem och slänga sig i soffan framför TV:n sticker jag en sväng till gymmet. Någon klok person har sagt " Om du inte sätter av tid för träning så kommer du snart att få sätta av tid för sjukdom istället". Det är kloka ord och min mening är att gemene man rör på sig alldeles för lite och att svenska folket skulle må bra av mer fysisk aktivitet.
Nu har mitt träningsintresse inte enbart gett mig en och annan muskel och god grundkondition, det har även gett mig det bästa av allt, nämligen min fru! En vacker morgon stod hon framför mig på ett Bodypump pass på World Class i Linköping. Det slumpade sig så väl att vi var tvungna att dela vikter på en del övningar och på den vägen är det. Att hon stod framför mig och jag ogenerat fick möjlighet att beskåda henne utföra marklyft, frivändningar, bicepscurls och mycket annat under 60 minuter var onekligen en lyckoträff!
Som liten kille var jag i ärlighetens namn ganska lat. Jag tog gärna en genväg i Hellgrenshagens 2,5 kilometersspår när man blev tvingad till terränglöpning på gymnastiken eller på fotbollsträningen och jag maskade gärna när vi körde den berömda idioten. Någon gång på högstadiet hände emellertid något. Jag styrde upp kosten och började bli allt mer intresserad av styrketräning eller "att lyfta skrot" som det hette på den tiden. En stor del i detta har definitivt min far som redan på 80-talet regelbundet besökte gym och prenumererade på tidningen "Bodybuilding och Kraftsport" som sedan bytte namn till "B&K" och numera heter "Body". I pappas bokhylla låg ett antal årsupplagor av dessa litterära mästerverk där man kunde läsa om allt från hur man tränade bröst till hur man fick tvärribbor på främre benmusklerna. Tidningen beskrev inte enbart hur man skulle utföra diverse övningar utan gav även kostråd och marknadsförde kosttillskott. Självklart blev man inspirerad av de brun-utan-sol-gula männen i minimala kalsonger som hade gigantiska muskler och alltid ( i alla fall på alla bilderna) omgav sig av likaledes vältränade tjejer i minimala bikinis.
Jag fann snabbt att pappas skivstång och hemmaträningsbänk inte skulle räcka långt om man ville bli som killarna i tidningen så jag önskade mig ett gymkort i födelsedagspresent på min 15-årsdag. Min önskan slog in och jag fick ett 10 gångs klippkort på ett av stadens nyöppnade gym. Jag var överlycklig och fullt övertygad om att jag skulle vara riktigt vältränad och ha byggt upp en god fysik efter att ha utnyttjat alla tio gångerna. Ack vad jag bedrog mig. Min besvikelse var stor och jag bestämde mig för att byta gym, för det var säkert där felet låg. Min kompis Andreas och jag köpte då var sitt 3 månaderskort på stadens byggargym nummer 1, Casall. Vi drog igång med träningen och kände oss inspirerade, vi förde träningsdagbok, satte upp mål och köpte proteinpulver, men vi, eller framförallt jag blev återigen besviken. Det visade sig att mitt mål att gå upp 5 kilo muskler och öka bicepsmåttet med 5 cm inte infriades på 3 månader. Man kan ju såhär i efterhand undra hur tusan man tänkte när man satte upp dessa mål men de kändes av någon anledning högst realistiska då. Trots att jag inte var i närheten av att infria mina mål så fortsatte jag att träna styrketräning och nu har det gått hissnande 19 år sedan jag för första gången tog mina första stapplande steg på gymmet i förd ett alldeles för stort linne och en flaska med sportdrycken Isostar som man trodde skulle göra underverk. Träning och en god kosthållning har allt sedan dess varit en stor del av mitt liv. Under många år tränade jag enbart styrketräning ( förutom diverse bollsporter) men på senare år har jag även kompletterat med en hel del kondition och förbränningsträning.
Förutom styrketräningen så blir det även en del konditionsträning. Jag siktar på att köra 4-5 konditionspass i veckan fram till bestigningen av Kilimanjaro och här varierar jag allt från korta backintervallpass med blodsmak i munnen till lugnare löpning över en längre tid. Jag siktar även på att en gång i veckan genomföra ett maxlopp på 10 km där jag tar ut mig allt jag har. Detta gör jag definitivt inte för att det är angenämt utan för att det på ett bra sätt ger svart på vitt om jag har förbättrat mig från vecka till vecka. Jag försöker att ha minst en dag varje vecka då jag vilar helt från träning.
Träning är en viktig del av mitt liv och det har kommit att bli ett naturligt inslag i vardagen. När man läser ovanstående text ser det lätt ut som att jag inte gör något annat än tränar och att det tar mycket tid i anspråk, visst tar det en del tid men istället för att åka hem och slänga sig i soffan framför TV:n sticker jag en sväng till gymmet. Någon klok person har sagt " Om du inte sätter av tid för träning så kommer du snart att få sätta av tid för sjukdom istället". Det är kloka ord och min mening är att gemene man rör på sig alldeles för lite och att svenska folket skulle må bra av mer fysisk aktivitet.
torsdag 21 oktober 2010
Har fått en släng av diverse tropiska sjukdomar....
Inte varje dag som axlarna känns ett par centimeter bredare utan att man har lyft en enda hantel. Idag har dock vänster axel fått 2 sprutor och höger axel har mottagit samma behandling, helt symmetriskt med andra ord.
Nu har min fåfänga och jakt efter V-formen inte gått riktigt så långt utan orsaken var självfallet att immunförsvaret behövde en kick inför den kommande resan, det är ju inte bara Gore-tex membranet som behöver impregneras för att ge bästa skydd. Ett antal DYRA sprutor är tyvärr ett nödvändigt ont för att man inte ska riskera hälsan när vi befinner oss på tropiska breddgrader. Dagens vaccinering har gjort att jag just nu har en mild släng av Gula febern, Tyfoid, Polio, Hepatit A och Heptit B....jag känner mig dock förvånansvärt pigg för att ha en släng av djungelfeber!
För att ytterligare bättra på skyddet så är det påfyllning av vaccin mot Hepatit A och B igen om ett par veckor samt utskrivning av Kolera-vaccin samt Malaria-profylax. Efter detta kommer jag att vara så väl impregnerad kemiska substanser så att inte ens lejonen vill ta en tugga av mig på Safarin.....
Nu har min fåfänga och jakt efter V-formen inte gått riktigt så långt utan orsaken var självfallet att immunförsvaret behövde en kick inför den kommande resan, det är ju inte bara Gore-tex membranet som behöver impregneras för att ge bästa skydd. Ett antal DYRA sprutor är tyvärr ett nödvändigt ont för att man inte ska riskera hälsan när vi befinner oss på tropiska breddgrader. Dagens vaccinering har gjort att jag just nu har en mild släng av Gula febern, Tyfoid, Polio, Hepatit A och Heptit B....jag känner mig dock förvånansvärt pigg för att ha en släng av djungelfeber!
För att ytterligare bättra på skyddet så är det påfyllning av vaccin mot Hepatit A och B igen om ett par veckor samt utskrivning av Kolera-vaccin samt Malaria-profylax. Efter detta kommer jag att vara så väl impregnerad kemiska substanser så att inte ens lejonen vill ta en tugga av mig på Safarin.....
onsdag 20 oktober 2010
Kilimanjaro...världens högsta fristående berg!
Det finns flera olika rutter man använder när man ska bestiga Kilimanjaro, vi har valt Machame-rutten. Den går även under smeknamnet Whiskey-route då den är den tuffaste vägen upp. Man kan undra över varför man väljer den tuffaste vägen upp för ett berg när det finns enklare vägar upp till toppen. Svaret på den frågan är i detta fall att Machame-rutten är den vackraste och dessutom är det färre klättrare på den rutten än på en del av de andra. Ytterligare ett skäl är att den ger en naturlig acklimatisering till den tunna luften då man efter dag 3 faktiskt går nedåt under en dag för att på detta sätt vänja sig vid den låga syrenivån. Via Machame ska det ta 6 dagar att bestiga berget, 5 dagar upp och en dag ner.
Det speciella med att bestiga Kilimanjaro jämfört med andra berg är att berget inte ingår i någon bergskedja utan är en fristående vulkan. Detta gör att bestigningen blir väldigt lång då man börjar på en låg nivå samt att utsikten från toppen är fantastisk då inga andra berg skymmer soluppgången över savannen. En annan sak som är speciell är att man går genom alla klimatzoner på vägen upp på berget. Man startar i regnskogen med fuktigt och varmt väder med mycket nederbörd för att på vägen upp passera hedlandskap, alpin öken och till sist glaciär. Detta gör att man börjar sin vandring i shorts och avslutar i minst 4 lager med gore-tex som ytterskal. Temperaturen kommer att växla från + 30 till - 20 så man kan verkligen tala om kontraster. När vi ändå är inne på temperaturerna så kommer det att bli en minst sagt intressant upplevelse att bo i tält i - 20 grader på en glaciär...i lumpen var det i allafall någon stackare som eldade i kaminen när det var kallt, nu får man förlita sig på sin Marmot-sovsäck som i alla fall enligt uppgift ska klara en temperatur på - 20 .
När man ska bestiga berget är det inte bara att börja traska. Kilimanjaro får nämligen inte bestigas utan bergsguide och bärare. Så vi kommer att bli ett litet gäng som stretar uppåt ihop. Vanligtvis så består expeditionen av en bergsguide, en assistant guide, 2-4 bärare samt 1-2 kockar. Det är mycket grejor som ska bäras upp. Förutom all personlig packning så ska tält, vatten, mat med mera också fraktas upp.
måndag 18 oktober 2010
Förberedelserna är halva äventyret.
Man kan göra lite olika typer av bröllopsresor. Man kan välja att åka till en fantastisk paradisö och steka i solen sippandes på rosa paraplydrinkar. Man kan även åka till Afrika och beskåda vilda djur på Safari. Ett tredje alternativ är att göra något äventyrligt och utmanande så som att bestiga ett berg. Vi hade lite svårt att välja så vi valde alla tre av de ovanstående alternativen. Den här bloggen kommer framförallt att fokusera på den bergsbestigande delen av bröllopsresan och förberedelserna inför detta. Sedan vi bestämde oss för att bestiga Kilimanjaro har jag fått förvånansvärt många kommentarer om att det skulle vara spännande att följa förberedelserna och själva bestigningen av världens högsta fristående berg. Sagt och gjort, denna blogg kommer skildra 7 veckors tuffa förberedelser för att nå toppen på 5 892 meter. För min del har resan redan börjat, för förberedelserna är en stor del av äventyret och en förutsättning för att nå toppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)